Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvalarna och hvalfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amerikanerna äro nu för tiden de egentliga hjeltarna
i det stora fisket så väl genom antalet af de fartyg
och det manskap, de syselsätta härmed, som ock
genom djerfheten i sina företag. De befara alla
haf, och på långväga kryssfärder, som räcka 30 till
40 månader och ännu längre, sända de skepp af 300
till 400 tons drägtighet med några och tretio mans
besättning. För kortare resor på 20, 10 och till och
med endast 5 eller 3 månader använda de mindre skepp
i förhållande derefter. Förr ansåg man alltid gamla
dåliga fartyg vara goda nog för hvalfiskfångsten,
men nu mera bygger man många skepp enkom för detta
ändamål och utrustar dem förträffligt. Ångkraft
användes för dessa skepp endast då, när man tillika
eller hufvudsakligen vill egna dem åt sälfångst
och blott tillfälligtvis fångar hval. De egentliga
hvalfiskfångarna äro deremot alltid segelfartyg.
Manskapet erhåller ingen bestämd aflöning; det
får i stället en viss andel i vinsten. Kaptenen
t. ex. erhåller, utom en särskildt faststäld premie,
måhända en tjugondedel, den yngste matrosen en
tvåhundradedel af bruttoinkomsten; officerarna
och harpunerarna (vanligen fyra till antalet, en
för hvarje båt), handtverkarna och de skickligare
matroserna få, allt efter sin rang och sitt arbete, en
motsvarande, mellan de båda anförda ytterligheterna
liggande andel i vinsten. »Besättningen på en
hvalfångare», säger Pechuel-Loesche, »består af
ett ytterst blandadt sällskap; man finner der
representanter för nästan alla raser och nationer,
ifrån den blonde germanen till den svartaste neger
och den snedögde mongolen, och språkförbistringen är i
sanning babylonisk. Många af folket äro hvad sjömannen
kallar »gröna» (till sjös för första gången). Unga
pojkar i sina slyngelår, som längta att se sig om
i verlden, män, som förfelat sin kallelse, mången
verkligt olycklig, men också många lättsinniga,
oroliga och dåliga subjekt, som i land råkat i delo
med rättvisan, sådan är samlingen på en af dessa
verldsomseglare. Kastade tillsammans af ödet i brokig
blandning, vräkta än hit än dit i den vida verldan,
bilda de ett rått, härdadt slägte af äfventyrliga,
oroliga lynnen, alltid färdiga att våga lifvet på ett
kast, en naturlig följd af de oupphörliga farorna,
af yrkets vildhet och af ett lefnadssätt, som närmast
liknar piratens. Förtroliga med hafvet, fulla af mod
och beslutsamhet, vana vid umbäranden af alla slag
och hård tjenst, äro de emellertid förträffliga och
bepröfvade rekrytämnen för flottan i behofvets och
stridens tid.»
Icke alla hvalarter förföljas och fångas yrkesmässigt,
utan endast de, hvilkas värde uppväger faran
och mödan vid fångsten samt kostnaderna för
utrustningen. Vid fångsten invid kusten deremot,
som endast tillfälligtvis kan drifvas, när en eller
annan hval visar sig i närheten af land, är man ej
så synnerligt nogräknad. Der är det, som man säger,
mängden, som skall göra det. Vid denna fångst
jagas äfven mindre hvalar, ofta i hundratal, medelst
båtar in uti vikar och bugter, der de slagtas på ett
ohyggligt vis. Härvid kommer det menniskan till pass,
att hvalarna äro mycket rädda, lätt låta skrämma
sig och hufvudlöst fly som en fårskock framför de
med högt larm framryckande båtarna och sålunda låta
drifva sig upp på stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
