Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxfisket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sänknät på bottnen. Laxen tror det hvita vara forsen
af en bäck, kommer fram öfver nätet och blir behörigen
uppdragen.
Laxfångsten, så väl som laxodlingen, måste lämpa sig
efter laxens lefnadssätt, och det i detta hänseende
mest framstående draget är hans vana och behof att i
saltvatten eller större sjöar hemta rikligare föda
och krafter efter leken och lifvet i floder och
bäckar. Men på våren söker han åter upp den elf,
hvarifrån han kom, och går att trotsa de starkaste
forsar för att åter få bölja en lek. När han då
stryker längs kusten för att finna sin elf eller
sin bäck och vandrar upp för denna allt högre,
är han både fetast och bäst samt säkrast att kunna
fånga. Laxen går i Rhein ända in i Schweiz, i Elbe upp
i Böhmen. Ännu talrikare förekommer han i Skotlands
och det öfriga Storbritanniens så väl som i Norges och
Sveriges floder. I Tweed, gränsfloden mellan England
och Skotland, der laxfisket dag och natt drifves med
stor ifver, fångas årligen bortåt 200 000 laxar.
Största mängden af lax finnes dock i det
nordvestra Amerikas floder, såsom Columbia och dess
bifloder. Infödingarna i dessa trakter lefva nästan
uteslutande af denna fisk och förstå äfven att på
ett sinnrikt sätt fånga honom. Öfverste Wilkes, som
hade tillfälle att iakttaga laxfisket vid forsen
i Willamette, en af Columbias bifloder, har härom
lemnat några meddelanden. Laxen försöker hoppa öfver
den klippvägg, han här möter och hvaröfver forsen
störtar ned i den vildaste fart. Detta hopp går
dock lyckligt blott för en ibland tio, de öfriga
falla uttröttade tillbaka för att desto lättare
bli tagna af indianerna, som härvid begagna sig
af två grofva störar, hvilka äro långa nog att med
sin ena ända räcka ut öfver den skummande forsen,
medan den andra är inkilad bland klipporna så, att
fisken med en hastig ryckning kan slungas upp på
stranden. Man begagnar sig äfven af nät, som kastas
ut midt i strömmen och der så länge svängas fram och
åter, tills en af de laxar, som fallit tillbaka igen,
fastnat deri. Som man aldrig behöfver vänta synnerligt
länge härpå, kan en enda person inom en timme fånga
ett tjog stora laxar. För att fånga dem, som lyckats
hoppa öfver forsen och äfven äro de största och bästa,
ro indianerna med sina båtar ut ofvanom fallet, och
för att ej dragas ned af strömmen göra de sig här fast
medelst pålar, hvilka de inkila i klippspringorna,
hvarefter de kasta ut sina nät, som äro fästa på
långa störar.
Då laxarna ej få tillfälle att gå till hafvet,
utan i dess ställe få nöja sig med att göra sina
vederqvickelseresor till insjöarna och förrätta sin
lek i smärre vattendrag, erhålla de ofta ett olika
utseende, och deras bygnad förändras så, att man
indelat dem i en mängd särskilda arter. I Sverige
är man nu mera mest böjd för att endast antaga tre
sådana grundtyper: blanklaxen, öringen och rödingen;
men i synnerhet af de båda förstnämda förekomma flera
afarter. Med namnet forell afser man egentligen
ett ungdomsskede af laxen, utmärkt genom rödgula
fläckar längs sidolinien, i hvilket laxen inträder,
sedan han förlorat de stora svarta tvärfläckar,
hvilka han egde i sin första ungdomsperiod, då han
kallades stirr. Emellertid användes ofta detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
