Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxfisket - Husen och stören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn äfven för en egendomlig laxform, som i synnerhet
förekommer i de klara och kalla vattnen i bergstrakter
och hvars fångst i bergbäckar utgör ett af mången
sportsman med begärlighet eftersökt nöje. Stundom
fångar man forellen medelst det så kallade
forellsprånget. Detta består af ett liggande galler
eller ett slags korg, som anbringas, der forellen
vanligast uppehåller sig. Han brukar nämligen, liksom
laxen, under varma dagar hoppa högt och långt upp
ur vattnet. Gör han nu detta, der ett sådant redskap
är utstäldt, fångar han sig sjelf genom att hoppa in
deruti. I stället for laxgårdar, sådana vi här ofvan
beskrifvit, begagnar man på somliga ställen ett nät
af 80–120 fots längd, spändt i en halfcirkelformig
båge i flodens lopp eller vid dess mynning, och när
laxen samlat sig inom denna plats, fångar man honom i
ett notdrag. Der floderna upptaga vattnet ur kanaler
eller bäckar, anbringar man ofta s. k. laxkistor. Vid
lågt vattenstånd harfvar man upp smågropar i sanden,
och qvinnor och barn, som följa stranden längs efter,
gripa med händerna de fiskar, som hoppa dit upp.
Otaliga äro de sätt, man uppfunnit för att fånga denna
fisk, som är så högt värderad på alla de ställen,
der han förekommer. Detta gäller för öfrigt äfven
om fångsten af de flesta andra sötvattensfiskar. Det
simplaste och eländigaste sätt att fånga dessa fiskar
är att förgifta deras eget element. Så berättar man
om infödingarna på Nya Guinea, att de ofta använda
gift för att döfva fiskarna, Fisken uppehåller sig
nämligen gerna öfver natten i de strandgölar, som stå
i förbindelse med rinnande vatten. Dessa gölar uppsöka
infödingarna, när morgonen inbryter, då de medelst
stenar tillspärra mynningen mot floden, så godt de
förmå. Den gol, de på detta sätt afstängt, beströ
de med fint rifven »hai-arry», en starkt narkotisk
växt. Efter några sekunder börjar giftet verka,
fiskarna dö och flyta upp på ytan, der man lätt kan
gripa dem med handen. Fiskens kött skall ej lida det
ringaste deraf. Äfven i vårt land förekommer det, att
man döfvar fiskarna med kockelbär (cocculi indici),
samma ämne, som en och annan samvetslös bryggare lär
begagna för att förfalska sitt öl.
Men menniskan använder ej blott sina egna redskap
eller gifter för att angripa fiskarna; hon dresserar
äfven andra djur dertill. Så inöfva kineserna
en fågel, ett slags skrake, sula piscatrix, till
fiske. Medelst en ring, som man slår om fågelns hals,
hindrar man honom att sluka de fiskar, han fångar,
och så låter man honom dyka på sin vanliga fångst. På
sina ställen skall man till och med använda en fisk,
sugfisken (echeneis), för att fånga så väl andra
fiskar, som sköldpaddor. För detta ändamål binder
man ett långt snöre kring hans stjert och släpper
honom i vattnet, der man ser någon fångst. Vid denna
hakar han sig strax fast med den sugskifva, han bär
öfver hufvudet, och ju starkare man drar honom bakåt,
desto kraftigare griper också sugskifvan.
Husen och stören. Stören förekommer i alla europeiska
haf och stiger periodiskt upp ur hafvet i floderna
för att der afsätta sin rom. I England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
