Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tennmalmerna och deras tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tennet ej fordrar någon raffinering. Tillverkningen är på det
hela obetydlig, men har dock ett år öfverstigit l 500 centner.
I England försiggår all sligsmältning i flamugnar,
der sligerna i blandning med smått stenkol och
andra erforderliga tillsatser utsättas för en
mycket starkare hetta än den, som utvecklas i
schaktugnen. Smältningen går således ganska fort och
med mindre kostnad, men det tenn, som på detta sätt
tillverkas, blir ock ganska orent.
När det uttappade smälta tennet lemnas i ro,
renar det sig sjelft till en del derigenom, att de
främmande metallerna, jern, volfram, arsenik m. m.,
med tennet bilda mera svårsmälta legeringar, som
sjunka till bottnen. Redan i framhärden afsätta sig
stelnade rusor eller färskor (ugnsbrott, härtlinge)
af tenn- och arsenikhaltigt jern, jemte koppar,
volfram m. fl. ämnen.
Tennets nyss anförda sjelfrening är dock i allmänhet
ej tillräcklig, utan vanligen upphettas det å nyo i
ett slags segringshärd (tyskarnas pauschhärd) till
en sådan temperatur, att ett renare tenn smältes
och utsegrar, medan deremot koppar, jern, arsenik,
antimon m. m. i förening med det öfriga tennet
till större delen förbli osmälta. Vanligen ställes
denna segringsprocess i omedelbart sammanhang med
sjelfva ugnsmältningen. På den lutande bottnen af
pauschhärden, från hvars lägsta punkt en ränna leder
till en liten grop eller stickhärd (pauschgrube),
lägges ett handhögt lager glödande träkol och der
ofvanpå de stelnade blocken af det med skopor ur
smältugnens stickhärd nyss förut östa tennet. Rent
lättsmält tenn rinner nu långsamt ned genom kolen
och samlar sig i pauschgropen, medan deremot de mera
svårsmältar främmande metallerna, blandade med tenn,
bilda klibbiga, endast mer eller mindre halfsmälta
rusor, som hänga upp sig i kolmassan och genom slag
med träklubbor tvingas att ge ifrån sig ännu något
mera ren tennmetall. Dessa till sist återstående
metallmassor (dömer) likna närmast de förut omtalade
ugnsbrotten. Mycket orent tenn måste ytterligare en
eller flera gånger omsegras.
När slutligen tennet med eller utan segring är så
rent, att det kan utgöra en verklig handelsvara,
gjutes det i kokiller eller på tackjernshärdar i
form af block, smala stänger eller platta skifvor,
som vederbörligen stämplas. Det engelska, af
bergmalm tillverkade tennet, som gjutes i block af
2–3 centners tyngd, kallas i handeln blocktenn,
medan deremot det derstädes erhållna, vida bättre
vaskbergstennet benämnes korntenn, hvilket senare i
renhet och pris står närmast bänka- och malakkatennet.
Korntennet erhåller sin form hvarken genom gjutning
eller valsning, utan på ett ganska egendomligt sätt
genom ett slags söndersprängning. När nämligen
denna eljest så ovanligt mjuka metall upphettas till
nära sin smältpunkt, blir han alldeles spröd och
genomdragen af fina längdsprickor. Man upphettar
derför de långa tennblocken, tills de börja smälta
på kanterna, och låter dem från någon viss höjd
falla ned mot ett hårdt underlag, eller ock slår man
sönder dem med hammare. De springa då sönder i långa,
smala stycken med starkt glänsande kristalliniska
brottytor, och just dessa kristalliniska ytor tjena
till bedömande af korntennets renhetsgrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
