Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakter, men så bristfälligt utfördt, att man
ovilkorligen föranledas att tro, att en helt annan,
långt mindre öfvad konstnär än den, som skurit
stämpeln till framsidan, måhända en arbetare, här
försökt sig i gravyren. Ännu längre fram ser man
dock äfven åt denna hittills försummade sida egnas
en större omsorg, hvilken närmast visar sig deruti,
att bilden allt mer tilltar i storlek och slutligen
fyller nästan hela frånsidan. På de bästa syrakusanska
mynten se vi slutligen båda sidorna behandlade med
samma omsorg och fulländning; fyrspannet på den ena
är qvar, men det om en klåparhand vitnande försöket
på den andra har omsider förädlats till ett skönt
persefonehufvud, och man har tillräckligt mänga
exemplar i behåll för att kunna följa de särskilda
skedena i denna fullkomning. Nu i fråga varande
mynt höra till de yppersta, som den gamla konsten
frambragt.
Syracusas stämpelskärare ha i allmänhet blifvit
berömda för sina utmärkta alster, men det är i
synnerhet två af dem, Frenetos och Simon, som gjort
sig ett namn genom sina i konstnärligt hänseende
framstående arbeten. Man har ännu i behåll ett mynt,
hvartill de båda täflande konstnärerna skurit hvar
sin stamp.
Bruket att på mynten anbringa statsöfverhufvudets
namn eller porträtt skall härstamma från Asien. På
Artaxerxes’ tid buro mynten bilden af en knäböjande
kunglig figur, som kastar ett spjut. Häraf förklaras
Agesilaos’ yttrande, att han blifvit besegrad af
30 000 bågskyttar; han menade dermed de 30 000
guldstycken, som perserna utdelat bland de grekiska
bundsförvandterna för att förmå dem till affall.
Sedermera afbildades endast konungens hufvud på
mynten, och macedonerna voro de första, som tillika
utsatte hans namn.
Under de senaste åren af Filips regering kommo
genom de nyupptäckta guld- och silfvergrufvorna i
konungens ego ofantliga massor ädla metaller, hvilka
han lät prägla och förse med sitt namnchiffer. Namnet
Filippus, som ännu af senare romerska författare
ges ett guldmynt, härstammar derifrån, ehuru denna
»filipdor» under tidernas lopp till sin prägel
undergått mångfaldiga förändringar.
Romarna blefvo under Servius Tullius’ tid genom
grekerna bekanta med mynt och myntkonst. De äldsta
romerska mynten voro af koppar. Den romerska
myntkonsten var dock ännu mycket outvecklad, då
hon i Grekland hunnit sin högsta utbildning. Från
de oarbetade stänger och guldklimpar, som de först
begagnade till bytesmedel, hade de småningom höjt
sig till gjutna metallplattor, som erhöllo bilden
af en ko, en tupp, en mercuriusstaf o. d. och hvilka
i rörelsen gingo och gälde som värdetecken. De hade
en bestämd vigt af en mark eller ett ass och voro i
följd deraf i handeln mycket obeqväma. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
