Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mynt kallades æs grave; längre fram, när dess
otymplighet gjort sig fullt känbar, kom det runda
asset i bruk, men det var först den lifligare
förbindelsen med Kartago, Grekland och Spanien,
som tvang romarna att aflägga sina klumpiga mynt,
nummi ærei, och att prägla i stället för att gjuta
dem. Silfvermynt kommo nu äfven allt mera i bruk och
först på en långt senare tid, under Julius Cæsar,
mynt af guld. Det samma hade äfven varit förhållandet
hos grekerna, som först präglade rent silfver,
derefter jemte silfver äfven guld, och i början vid
myntningen använde mycket ren metall. Med tiden
försämrades dock halten, och i synnerhet utmärka sig
de syriska konungarnas mynt genom sin massas
obetydliga silfverhalt.
De romerska mynten från tiden före kejsar Severus
äro mycket rena, och särskildt skall i Vespasianus’
mynt kopparhalten varit högst obetydlig. Men redan
under Severus blef myntmaterialet sämre, och ej långt
derefter hade man redan lärt sig konststycket att koka
bronsmynt hvita i en silfverlösning, nummi tincti;
man präglade då ej mera något rent silfver. Först
Diocletianus föreskref åter en bättre halt.
Liksom i Grekland de särskilda små staterna slogo
äfven i Rom de stora familjerna eget mynt och höllo
mycket strängt på detta privilegium. Än efterbildade
de på sina mynt grekiska mqnster, så t. ex. se vi
i synnerhet fyrspannet ofta användt; än uppfunno
de egna tecken; i synnerhet äro apollo-, minerva-
och junohufvuden eller bilden af en kejsare ofta
återkommande präglar. Dessutom buro dessa mynt äfven
inskrifter, monogram, samt den persons namn och
valspråk, som låtit slå dem.
Till formen voro de gamla mynten ovala eller
cirkelrunda och ofta af en temligen betydlig
tjocklek. Den i början skållika formen öfvergick med
myntteknikens större utbildning till formen af en
platt skifva, och prägeln var ofta mycket upphöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
