Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De organiska elementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de kolet och använda det till uppbyggande af nya
organ, men utandas syret. Denna andningsprocess,
alldeles motsatt djurens, kan man lätt iakttaga,
om man tidigt på morgonen lägger en handfull friskt
gräs under en med vatten fyld och i vatten stående
glasklocka samt utsätter henne för belysning
af solstrålarna. Inom kort uppstiga från gräset
gasblåsor, som fylla klockans öfre del med en gasart,
hvilken genom sitt förhållande till brinnande kroppar
visar sig vara syrgas.
Växterna uppsupa kolsyra ur luften så länge de växa,
och om den mängd kol, de sålunda beröfva atmosferen,
kan man göra sig en föreställning, om man ihågkommer,
att ett tunnland äng, åker eller skog i rundt
tal årligen upptar ur luften öfver 2 000 skålpund
kol. Oaktadt denna ständiga förlust af kolsyra,
måste dock beskaffenheten af den atmosfer, hvari vi
lefva, ej undergå någon väsentlig förändring. Detta
kommer dels deraf, att luften innehåller tre gånger
mera kolsyra är jordens samtliga växter under ett
år förmå upptaga, dels att genom syrsättning af
organiska ämnen nya mängder kolsyra oupphörligt
tillströmma atmosferen. Menniskors och djurs andning,
förruttnelse, jäsning, förbränning af organiska ämnen,
allt processer, hvarigenom kolsyra bildas, äro aldrig
sinande kolsyrekällor.
De stora mängder lemningar af en forntida
vegetation, som finnas begrafna i jordens lager
och bilda stenkolen, synas gifva vid handen, att
atmosferens kolsyrehalt i uråldriga tider varit
större än för närvarande, ty allt det kol, som finnes
i torf, brunkol och stenkol och som vi framdraga ur
jorden och åter utsläppa i det organiska lifvets
kretslopp, måste en gång som kolsyra ha sväfvat i
luften. Dock är man ej af detta förhållande tvungen
att antaga, att atmosferen fordom egt en med den
nu varande olika sammansättning, ty utom de nyss
anförda kolsyrekällorna finnas äfven andra ganska
betydande i den kolsyrade kalkens förstöring och i
jordens vulkaniska verksamhet. Man kan derför ej,
såsom stundom skett, med bestämdhet påstå, att
med menniskans uppträdande på jorden förhållandet
mellan atmosferens syre- och kolsyrehalt blifvit för
alltid bestämd. Men om också dylika förändringar i de
förhållanden, som äro af största betydelse för det
organiska lifvets bestånd, alls icke falla inom det
omöjligas område, finnes dock ej minsta anledning att
vänta deras inträdande i framtiden; i alla händelser
kunna ej de bestående förhållandena genom dem på
något våldsamt sätt störas.
Jemte kol utgör väte en aldrig felande beståndsdel
i de organiska kropparna. Växterna – ty det är med
dem vi i första hand ha att göra, när vi betrakta
materiens organisering – upptaga vätet ur vattnet,
liksom de upptaga kolet ur kolsyran. Vid denna
process kan derför äfvenledes syre afskiljas,
och detta måste inträffa vid bildandet af sådana
ämnen som eteriska oljor eller hartser, ämnen som
dels icke innehålla syre, utan endast bestå af kol
och väte, dels äro ganska fattiga på syre. Stundom
ingår kolet förening med vattnets element, utan att
det i vattnet bestående förhållandet mellan syrets
och vätets mängder förändras. Så t. ex. innehåller
vedämne (cellulosa) 12 atomer kol, 10 atomer väte
och 10 atomer syre, så att dess kemiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
