Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De organiska elementen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansättning kan uttryckas med formeln C12 H10 O10; man kan lika väl säga,
att i vedämnet 12 atomer kol förenat sig med elementen af 10 molekyler vatten,
eller att dess formel är C12 + 10 (HO). Drufsocker består af lika många
atomer kol, syre och väte (C12 H12 O12); rörsocker, gummi och stärkelse kunna
tänkas hafva uppkommit ur drufsocker, om detta förlorat en eller flera
molekyler vatten, ty rörsockret har formeln C12 H11 O11 och stärkelsen C12 H10 O10.
I andra fall är förhållandet mellan de uti föreningen förekommande atomerna
annorlunda. Så kan den mängd syre, som förekommer i en förening, vara
större än den, som erfordras för att gifva vatten med den vätehalt, föreningen
innehåller. Äplesyran, ett i sura växtdelar, t. ex. äplen, förekommande ämne,
består af 8 atomer kol, 6 atomer väte och 10 atomer syre; vinsyran är
likaledes sammansatt af 8 atomer kol och 6 atomer väte, men innehåller ännu mera
syre, nämligen 12 atomer. I andra fall kan åter ämnet innehålla ett mindre
antal syre- än väteatomer, t. ex. alkohol C4 H6 O2. Häraf inses, att den
syrgas, som växterna utandas, ej kommer ensamt af den kolsyregas de inandas,
utan äfven af vatten, som samtidigt sönderdelas. Dervid qvarhålles vätet och
ingår i de organiska ämnena alldeles tvärt emot hvad fallet är, då de
oorganiska ämnena syrsättas; ty då qvarhålles syret i föreningen och vätet frigöres.
Allt ifrån kolsyrans upptagande karakteriseras framstegen i växtlifvets
kemiska processer derigenom, att de nya ämnen, som derunder uppstå, blifva
allt fattigare på syre. Om denna förändring framskridit så långt, att
fullkomligt syrefria ämnen uppstått, hafva dessa ej mer något att skaffa med
den egentliga lifsprocessen. De afsöndras eller äro växternas exkrement.
Blommornas herliga doft, de nyttiga afsöndringar, som balsamer och hartser lemna
oss, äro ingenting annat än syrefria eller mycket syrefattiga ämnen, som ej
ega någon betydelse för lifsverksamheten.
Om sålunda kolsyran lemnar växterna kol, vattnet väte och syre
förekommer i begge dessa ämnen i mer än tillräcklig mängd, uppstår frågan:
hvarifrån får växten sitt qväfve, detta fjerde element, hvarförutan han ej
kan lefva? I atmosferen, som till fyra femtedelar består af detta ämne,
kunde man vänta sig att finna en mer än tillräcklig tillgång deraf. Men så
är ej förhållandet, ty detta qväfve i atmosferen är för växten föga bättre
än en sten för en hungrande. Det fria qväfvet har nämligen en mycket ringa
frändskap till andra element; det kan ej omedelbart förenas hvarken med
kolet, eller med de båda andra organiska elementen. Det behöfves ingenting
mindre än blixten för att förmå qväfvet i luften att förena sig med syret till
salpetersyra. Denna syra bildas i sjelfva verket under åska, och man kan
städse uppvisa hennes närvaro i åskregn, om också endast i ringa mängd.
Om qväfvet på detta sätt trädt i förening med något annat element, synes
det kunna deltaga i det stora kretsloppet. Åtminstone torde man vara
berättigad till en sådan slutsats, då man vet, att salpeter, salpetersyrad kalk
m. fl. salpetersyrade salter, inblandade i gödningsämnen, hafva ett afgjordt
inflytande på växters trefnad.
Om också den salpetersyra, som på nyss nämda sätt ständigt uppstår i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
