Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Näringsämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gotisk dom har för sin fulländade form, sina
uppåtsträfvande torn, sin praktfulla utsmyckning till
väsentlig del att tacka det lätt bearbetade material,
som stått byggmästaren till buds. Det är märkligt
att se, huru de områden, på hvilka den gotiska
arkitekturen rest sina präktigaste minnesmärken,
just äro de, som på en geognostisk karta visa sig
innehålla sådana lätt bearbetade bergarter som
sandsten och kalksten. Deremot sakna de trakter,
der svårarbetade bergarter, t. ex. granit, basalt
m. fl., utgöra bygnadsmaterialet, en mera fulländad
arkitektur. Skulle man kemiskt analysera det material,
hvaraf Italiens praktfulla marmordomer, Notre Dame
eller Rouens präktiga gotiska tempel blifvit bygda,
skulle vi finna, att huru olika dessa material än äro,
bestå de dock i kemiskt hänseende alla af samma ämne,
eller kolsyrad kalk. På samma sätt förhåller det
sig äfven med djurens kroppar, till hvilkas danande
erfordras så många olika födoämnen. Dessa födoämnen,
huru olika de än må vara, innehålla dock endast några
få vigtigare närande ämnen.
Om vi undersöka blod, muskler, ben och djurkroppens
väfnader, finna vi, att qväfve i dem ingår som en
väsentlig och gemensam beståndsdel. Häraf framgår, att
de födoämnen, hvilkas uppgift är att lemna material
till dessa väfnader eller att reparera dem, allt
efter som de afnötas eller förbrukas, måste sjelfva
vara qväfvehaltiga, Men födans uppgift är ej blott
att bilda och vidmakthålla djurkroppens väfnader
och organ, utan äfven att framalstra det för lifvet
nödvändiga värmet. Ehuru detta värme till en del
uppkommer af de nyss anförda qväfvehaltiga födoämnena,
bildas det dock till största delen genom sönderdelning
af qväfvefria ämnen i födan, såsom socker, stärkelse,
fett, alkohol o. s. v. Utom dessa begge hufvudslag
af födoämnen, de qväfvehaltiga och de qväfvefria,
måste djurkroppen förses med talrika oorganiska
salter, såsom klornatrium, fosforsyrad kalk (hvaraf
benen till en stor del bestå), kalisalter m. m.,
ämnen hvilka dels i smärre mängder förekomma i de
vanliga födoämnena, dels med dricksvattnet inkomma
i organismen.
De qväfvefria födoämnena användas i djurkroppen, för
att frambringa det djuriska värmet: de äro bränslet
på djurlifvets härd, och af dem eldas djurkroppens
maskineri. Efter matsmältningen upptagas de, i mer
eller mindre förändradt skick, af blodmassan. Då
blodet går genom lungorna, upptar det syre ur luften,
och detta syre förbränner de qväfvefria, i blodet
inkomna ämnena, visserligen utan eld och låga, men
dock så, att den utandade luften innehåller, liksom
skorstensgaserna från en ugn, kolsyra. Förbränningen
af dessa ämnen underhåller sålunda det djuriska
värmet. Utan tvifvel förbrännes på nämda sätt äfven
en del af de qväfvehaltiga näringsämnena, men dessas
qväfve afskiljes på ett helt annat sätt, hvarom
mera längre fram. Om således dessa qväfvehaltiga
ämnen kunna underhålla värmet och tjena till bränsle
vid inandningen, kunna å andra sidan de qväfvefria
födoämnena på inga vilkor uppfylla de qväfvehaltigas
uppgifter. Ingen kan lefva af blott stärkelse, socker
eller alkohol. Om man påstår, att en i kall vinterluft
arbetande person har i alkohol en billig ersättning
för kött, kan detta ej tagas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
