Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvitbetssockret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mängd i Tyskland inhemska växter, och synnerligast
i hvitbetan, ett ämne funnes, som vore fullkomligt
enahanda med det vestindiska sockret, liksom han
utarbetat en metod för att ur dessa växter framställa
socker samt till och med framlagt prof på detta
fabrikat. Marggrafs upptäckt blef emellertid utan
resultat, i det att dels misstro, dels bristande
företagsamhet hindrade en närmare pröfning eller
vidare utveckling af den metod, han föreslagit.
Först femtio år derefter upptogs hans ide å
nyo af Achard, en af Marggrafs lärjungar, som
1796 på godset Kunern i Schlesien sökte bringa
till stånd en fabriksmässig framställning af
hvitbetssocker. Emellertid kröntes dessa försök
blott med ringa framgång, oaktadt Achard lyckades hos
konungen af Preussen väcka intresse för företaget och
af honom erhöll medel att fortsätta sina försök. Äfven
i Mähren och Böhmen gjordes försök i samma riktning,
men med enahanda resultat; behållningen blef för
ringa, arbetet i följd af ofullkomliga apparater och
outvecklade metoder för kostsamt, för att äfven med
alla de förmåner, som voro den inhemska industrin
medgifna, kunna täfla med kolonialsockret, hvilket
England ännu vid denna tid kunde införa, oafsedt att
det betsocker, som då tillverkades, hvarken i utseende
eller smak kunde mäta sig med det vestindiska.
Det var först sedan Napoleons maktspråk stängt
kontinentens alla hamnar för Englands handel
och derigenom fördyrat sockret så, att skålpundet
betalades med 5–6 rdr, som man å nyo började arbeta
på åstadkommande af en inhemsk sockerindustri. Nu
var det Frankrike, som tog saken om hand och började
vidare utveckla Marggrafs och Achards idéer, och
försöken i denna riktning sporrades ännu ytterligare
genom det pris af en million franc, som Napoleon
utfäste åt den, som lyckades lösa problemet att ur
inhemska växter frambringa socker, jemgodt med det
indiska. Snart nog såg sig äfven Frankrike i stånd att
med betsocker kunna fylla den inhemska förbrukningens
behof, som dock i följd af varans dyrhet var ytterst
inskränkt.
Men Napoleon störtades, kolonialsockret kunde åter
köpas till måttliga pris och hvitbetssockerindustrin
sjönk nästan till intet, Först i den mån
statsbehofven tvungo nutidens samhällen att
med en allt drygare tull belägga införseln af
nödvändighetsvaror eller de varor, som stå på
öfvergången till sådana, och bland dessa kanske
företrädesvis sockret, se vi hvitbetssockerindustrin
åter uppblomstra. Det är sålunda ingen skyddstull,
som sockerindustrin har att tacka för sin närvarande
blomstring, och det torde förtjena erinras, att
tullen på socker sällan haft andra än rent finansiela
ändamål.
Det blef nu Tyskland och Frankrike i förening,
eller kanske rättare i täflan, som bidrogo till
fabrikationens fullkomnande. Från dessa begge länder
har hon sedermera spridt sig till hela mellersta
Europa, så att från Ural till Atlantiska hafvet
allt flera hvitbetssockerfabriker år från år uppstå,
hvilka frambringa en allt väsentligare del af Europas
sockerbehof. Det var egentligen först med 1830-talet,
som sockerproduktionen i Tyskland och Frankrike
började växa till en nämnvärd siffra. För att gifva
ett begrepp om den utveckling, hon i dessa länder
sedan den tiden tagit, må här blott anföras,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
