Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 106 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kulturhistoriskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

in i hvardera näshålan, såsom det var sed hos några
gamla indianstammar. Redan Herodotos berättar,
att de gamla skyterna insögo röken af en ört, som
kastades på glödande kol, och enligt andra gamla
skriftställare (Pomponius Mela) gjorde trakerna det
samma. De gamla kelterna skola till och med känt
konsten att snusa. Så. intressanta dylika sägner
än ur kulturhistorisk synpunkt kunna vara, måste
vi dock här endast i korthet omnämna dem. De lära
oss blott att i begagnandet af narkotiska ämnen
se tillfredsställandet af ett naturligt behof och
låta oss sluta till, att detta behof har en djupare
rot i menniskonaturen än gossens åtrå efter faderns
pipa, hvilken han, då tobakspungen hänger för högt,
i brist på något bättre, stoppar med tort lof eller,
om han går riktigt långt, med torkade blomblad.


Fig. 51. Gamla pipor från Ohiodalen.

Bruket att nyttja tobak har Europa lärt sig af
Amerika, eller rättare af Afrika. De hvita begagnade
nämligen tobak långt senare än de omkring 1516 införda
negerslafvarna, hvilka i första hand upptogo den
indianska seden som ett medel mot moskiterna. Redan de
nordamerikanska urinvånarna hafva, såsom de vid
gräfningar på flera ställen funna lerpiporna utvisa,
äfven känt konsten att röka ur det instrument, som hos
oss vann insteg långt tidigare än cigarren. I fig. 50
återgifva vi bilden af en sådan gammal pipa, som
blifvit funnen i en graf på Floridas kust; de i fig. 51
afbildade piporna härstamma från altarhögar i Ohiodalen.


Fig. 52. I 17:e århundradet.

Då tobaksplantan, i likhet med alla växter, som
innehålla skarpa ämnen, äfven spelat en stor rol
i de ociviliserade folkens råa läkekonst, blefvo
européerna äfven först uppmärksamma på hennes
medicinska användning. Ar 1558 förde Filip II:s
lifmedikus, don Francisco Hernandez, de första fröna
till Portugal. Man odlade växten som ett kraftigt
läkemedel, och franska sändebudet Jean Nicot,
som från Lisboa skickade honom (1559–61) till Frans
II, Catherine de Medici och andra storheter, hade
dermed ingen annan afsigt än att göra sig behaglig
genom omsorgen om sina höga gynnares helsa. De
olika namnen, herbe de la reine mère, herbe de
grand-prieur (storpriorns), herba sancta, herbe de
saint-croix (efter kardinalen de S:t-Croix) o. d.,
betyda ingenting annat, än att den ena eller andra
förnäma personen användt örten på sår och skador,
mot hudsjukdomar eller andra åkommor. Botaniken och
kemin ha visat Nicot, den förste, som beredde växten
spridning, sin tacksamhet derigenom, att de från hans
namn härledt den vetenskapliga benämningen på växten
(nicotiana) och på det egendomliga verksamma
ämnet deri, nikotinet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>