Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 170 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drufvans beståndsdelar - Pressning och lagring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anledning är det under alla omständigheter rådligt
att endast använda bären till vinberedning. Skalen
innehålla likaledes garfämne och färgämne. Den
blåaktiga dagg, som oftast synes utanpå skalet, är
ett slags vax. I rent tillstånd är färgämnet olösligt
i vatten, men löses i en vätska, som innehåller på
en gång växtsyror och alkohol. Det rena färgämnet är
blått, men af syror färgas det rödt. Cellerna, hvilka
innehålla saften, äro af två slag; de större innehålla
hufvudsakligen socker, de mindre vinsyra. Den omogna
drufvan innehåller endast små celler, hvilka med
svårighet kunna söndertryckas, men under mognandet
tillväxa de i storlek. De större cellerna kunna
lättare söndersprängas än de mindre, och af denna
anledning erhåller man vid pressning af drufvorna
först en på socker rik saft, efter hvilken mot slutet
eller vid ökadt tryck kommer en mera sur saft. Under
drufvans mognande inträffar en förändring af bärens
halt af syror och socker. Blå trollingerdrufvor,
som omogna innehålla 3 1/10 procent syra, innehålla i
moget tillstånd endast 1 1/3 procent deraf. Kärnorna
innehålla utom garfsyra äfven en fet olja, hvilken
man kan bereda af återstoden efter pressningen,
på samma gäng man der ur utdrager garfämnet,
hvilket kommer i handeln under namn af tannin och
användes till att gifva rödviner deras kärfva smak.


Fig. 97. Drufrepare.

Pressning och lagring. Man använder för beredning af
vin endast mogna drufvor, hvilkas saft, såsom ofvan
nämdes, är rikare på socker och fattigare på syror än
de omognas. Man uppskjuter derför skörden så länge som
möjligt. Genom att utvälja och särskildt förarbeta
de bästa drufvorna bereder man de finaste vinerna,
s. k. auslese- eller ausbruchvinerna. Få drufvorna
länge sitta qvar på stjelkarna, bli de skrynkliga
(s. k. edelfaul) och äro då särdeles passande för
vinberedning, hvarför man stundom genom brytning af
drufklasens stjelk söker framkalla detta vissnade
tillstånd. För att erhålla en på socker rik drufsaft
plägar man på en del ställen utbreda de afplockade
klasarna på halmmattor i solskenet. Vin, beredt af
sådana till en viss grad soltorkade drufvor, kallas
sekt (vino secco) eller halmvin.

Sedan drufskörden blifvit hemforslad från vinbergen,
skiljas (repas) bären från stjelkarna. På många
ställen försummar man detta lätta, ehuru på vinets
beskaffenhet särdeles inflytelserika arbete. Hvarken i
Ungarn eller i Österrike bortskaffar man stjelkarna,
emedan svagare viner klaras lättare, om de äro
uppblandade med saft af stjelkarna; dock vinna de ej
i smak genom detta förfaringssätt. När man bereder
vin i afsigt att deraf distillera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>