Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 172 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pressning och lagring

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smak samt svag, egendomlig lukt. Hon torkar hastigt i
luften och skulle derför kunna användas till oljefärger.
Men vi återvända till presshuset.

Här finna vi nu en ganska grumlig drufsaft med
en mängd celler, innehållande syra. Lemnas hon
en längre tid i stillhet, innan hon försättes i
jäsning, blir hon fullkomligt klar samt kan aftappas
från bottensatsen. Lemnade man henne åt sig sjelf,
skulle jäsning inom kort inträda och göra klarnandet
omöjligt. Man måste derför uppskjuta jäsningen. Detta
åstadkommer man derigenom, att saften tappas på fat,
i hvilka man bränt litet svafvel och som förvaras
på ett svalt ställe. Svafvelsyrligheten, som bildas
vid svaflets förbränning, uppsupes nu af drufsaften
och hindrar hennes jäsning, gör henne »stum», som
det heter. Så snart svafvelsyrligheten fördunstat,
inträder jäsning, och skulle saften ännu ej vara
fullt klar, måste man tappa henne på ett annat
svafladt fat. Genom detta ändamålsenliga förfarande,
som dock ej öfver allt kommit i bruk, klarnar vinet
hastigare samt blir genom bortskaffandet af de på
syra rika cellerna mindre surt. Saftens jäsning
försiggår i fat eller i stenkar, dervid man tillser,
att luften ej får fritt tillträde. En sandpåse, som
lägges öfver sprundet, är ett lämpligt medel att
afhålla luften. För att kunna iakttaga jäsningens
förlopp betjenar man sig af ett redskap, ett s. k.
jäsrör, hvilket tvingar kolsyregasen, som utvecklas
under jäsningen, att uppstiga i blåsor genom ett
lager vatten. Af det gurglande ljud, som uppstår då
blåsorna framkomma, kan man höra, huru jäsningen
fortgår. Röret insattes dock först, sedan den första
våldsamma rörelsen upphört. Fig. 99 visar det i
vinkel böjda jäsröret a, som är af förtent jernbleck
samt ungefär 1/2 tum vidt. Dess längre ben är
inpassadt i sprundet och det korta insänkt i det
med vatten fylda kärlet c.


Fig. 99. Jäsröret.

I vintrakter drickes med stor begärlighet den i
jäsning komna saften, s. k. federweissen, så snart
hon blifvit någorlunda rik på kolsyra. Förtärd
tillsammans med rostade kastanjer, är denna dryck en
väsentlig del af folkets föda i vissa trakter.

Jäsningen inledes af de dels ur luften i den
utpressade saften nedfallna, dels på drufvornas skal
fastnade samt derefter i saften inblandade sporerna af
jäsningssvampen. Hon öfverlemnas åt sig sjelf, och man
kan blott genom reglering af värmet hjelpa till att
framkalla de för henne gynsamma vilkoren. Erfarenheten
vid beredande af alla slags jäsdrycker har nämligen
visat, att ju långsammare jäsningen fortgår, desto
större blir deras godhet. Jäsrummets värme är derför
af betydligt inflytande på det deri lagrade vinets
beskaffenhet. Denna värmegrad bör ej öfverskrida
12,5° C. Kan man bibehålla denna värmegrad, går jäsningen
stadigt och så långsamt, att ungvinet ända till följande
sommar håller riklig sockerhalt och derför äfven har en
mycket söt smak. När nu luftens ökade värme äfven
intränger i källaren, kommer vinet å nyo i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>