Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinförökning med konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herskapets, som med sitt måste förtära årets hela
omåttliga mängd af syra, medan draggen endast innehöll
en mindre mängd deraf. Vinets goda smak, dess bouquet,
härrör af vissa ämnen, som i små mängder finnas i
drufsaften och moset, men vid jäsningen sönderdelas
och gifva de aromatiska tillsatserna. I den efter
pressningen återstående dräggen finnas dessa ämnen
ännu i temligen riklig mängd, så att de genom tillsats
af vinets öfriga beståndsdelar, vinsyra, alkohol,
socker, garfämne och ägghvitartade ämnen, efter en
tid meddela denna blandning egenskapen af vin. På
detta förhållande grundade Petiot sitt förfarande
att öka vinets mängd, den s. k. petiotiseringen, som
helt enkelt består deruti, att man blandar de nämda
ämnena med draggen samt låter dem jäsa tillsammans.
Man har ej blott i början, utan äfven i vår tid
yttrat sig ogillande om detta förfaringssätt,
men med foga rätt. Att menniskan behöfver
alkoholhaltiga njutningsmedel, är ett förhållande,
som ej kan förnekas; detta behof tillfredsställes i
de civiliserade länderna genom öl, vin och bränvin i
olika former. Sädesslagen, och i första hand kornet,
rankan, potatisen äro de växter, som lemna råämnena,
och af dem äro de först nämda så till vida dyrbarare,
som de såsom födoämne ega ett helt annat värde än
drufvan. På åkern, som lemnar korn för bryggerierna
och potatis for brännerierna, kunna äfven råg och
hvete, menniskans dyrbaraste näringsväxter, odlas. Men
der rankan trifves, finnes i de flesta fall ingen mark
för andra näringsväxter. Det är derför rätt att söka
af en teg erhålla den största möjliga mängd vin för
att med det erhållna tillskottet fylla det behof,
som på andra ställen tillfredsställes genom öl och
bränvin. Chaptalisering, gallisering och petiotisering
afse nu alla detta ändamål, i det de göra onjutbara
viner drickbara samt tre- till fyrdubbla den mängd
vin, som en viss mängd drufvor kan gifva.
Det är naturligt, att genom dessa förfaringssätt
prisen å viner måste undergå en ansenlig förändring,
och häruti måste man äfven söka orsaken, hvarför
vinodlarna med all makt satt sig emot deras
införande. »Men hvari ligger då den skada, som
härigenom tillskyndas dem?» frågar Mohr i sitt
arbete om vinodling och vinberedning. – Deruti,
svarar han, att de ej längre kunna bibehålla de
orimligt uppdrifna prisen på sitt monopol eller,
såsom de sjelfva säga, ej kunna konkurrera. Af detta
erkännande kan man bedöma, huru med saken egentligen
förhåller sig. Om de vilja kasta draggen efter sina
dyrbara drufvor i bränvinspannan eller på gödselhögen,
skall grannen derför nödvändigt vara tvungen att
följa ett sådant vansinnigt exempel? Kunna egarna
af dyrbara vinodlingar ej lika väl ur drufsaften
uttaga en dubbelt eller tredubbelt större mängd vin,
hvars pris vida öfverstiger värdet af de använda
ämnena, och har man ej i den större tillverkningen
en ersättning för det lägre priset? Ha de ej äfven
häruti ett medel att under dåliga år förbättra
sina sura viner? Erfarenheten har redan visat, att
väl petiotiserade viner äro ovanligt välsmakande,
hålla sig länge samt äro mindre utsatta för sjukliga
förändringar, af den naturliga orsak, att den mindre
mängden jäst fullständigare afskiljes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
