Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dryck, som var mycket bruklig hos de gamla
gallerna; han berättar äfven om ett kornvin
(celia eller ceria), som dracks i Spanien. Detta
kornvin äfvensom det af Plautus omnämda zythum, en
cerealis liquor, kunna båda varit ölliknande drycker,
men också lika väl bränvin. Men Tacitus omtalar,
att på hans tid, i slutet af första århundradet,
öl var en allmän dryck bland de gamla germanerna. Af
hans, om än ofullständiga, beskrifning af den tidens
bryggningssätt framgår, att de kände konsten att
förvandla korn till malt. Namnet bier kommer af det
gammalsachsiska ordet bere, korn. Enligt några
författare skall bruket af humle ej varit kändt
på Karl den stores tid, enligt andra åter skola
humlegårdar redan omnämnas i ett gåfvobref af Pipin
768. I en gammal urkund af år 822 talas särskildt om
humle och malt. Ölbryggningen fann sitt rätta hem i
klostren, och Tyskland blef den mark, der konsten att
brygga utvecklade sig till sin högsta fulländning. Så
väl i äldre som nyare tider ha i Tyskland funnits
flere beredningssätt för öl än i något annat land,
och just derför finnes ock derstädes en stor mängd
olika ölsorter. Flerstädes hade ölet samma rang som
vinet. Så skickade hertig Erich af Braunschweig till
Luther efter förhöret på riksdagen i Worms en butelj
eimbecköl.
Jemte Tyskland är England berömdt för sitt öl,
från det lätta table beer (bordsölet) till den
starka och kraftiga portern. Öltillverkningen
ligger der i händerna på några få industriela
anläggningar af oerhörd utsträckning. Äfven i
Frankrike har öldrickningen på senare tider betydligt
tilltagit. Hollands öltillverkning är obetydlig; man
föredrager der genevern. I Belgien deremot brygges
och fortares en betydlig mängd öl. I Ryssland har
bryggerikonsten vunnit stort insteg. Sverige och Norge
tillverka och förtära betydliga mängder utmärkt öl
samt utföra det äfven, i synnerhet till Sydamerika.
Redan i 13:e århundradet hade ölbryggningen i
Tyskland uppnått en sådan utveckling, att hon
blef föremål för lagstiftningens åtgärder och
att försäljningen reglerades genom taxor. Om
beskaffenheten af den tidens öl saknar man alla
uppgifter; men deremot känner man temligen noga de
råämnen, som begagnades. Korn var och förblef alltid
det vigtigaste, men äfven hvete användes ofta. Under
missväxtår föreskrefs på lagstiftningsväg, t. ex. 1433
i Augsburg, att hafre skulle användas till beredande
af öl. Hafren ger, om han användes enbart, ett öl af
alldeles egendomlig smak. Det är äfven förenadt med
svårigheter att deraf bereda en klar vara. Derför
kunde ej augsburgarna bli rätt belåtna med detta
påbud, som också 1550 utbyttes mot ett annat, hvilket
förbjöd användandet af hafre.
I följd af sina narkotiska egenskaper visade sig
humlen ganska verksam, och sedan man en gång
vant sig dervid, kunde man svårligen finna något
annat medel att ersätta honom. Den heliga Hildegard,
abbedissa i Rupertsberg vid Rhein, omtalar, att humle
började begagnas först i 11:e århundradet. De äldsta
ölsorterna voro samtliga beredda utan tillsats af humle,
men i dess ställe tillsatte man redan tidigt andra ämnen,
t. ex. pors, tallstrunt, för att gifva ölet smak. Bruket
af humle, som snart vann fotfäste i England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
