Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 213 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kardemumma - Ingefäran

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tror, att trädet genom denna skakning befruktar
jorden, och säkert är, att på en dylik nyodling
nästan alltid inom de första tre månaderna uppskjuta
talrika kardemumplantor, hvilkas frön troligen sedan
länge legat hvilande på jorden, ditförda af fåglar
o. s. v. Plantagen befrias årligen under den torra
årstiden från ogräs, och efter 20 månader ungefär
ha plantorna med sina saftigt gröna, breda och
vackra blad blifvit manshöga. Från stjelkens under
jorden belägna del framskjuta nu de blombärande,
nedliggande stänglarna, hvilkas uppböjda spetsar bära
rika blomvippor. Efter fem månader börjar skörden,
och sedan kan man fortfara dermed i 6 till 7 år, så
vida tillräcklig omsorg iakttages vid bortrensande
af ogräs. Efter denna tid är jorden utmattad och
behöfver en längre tids hvila, innan hon å nyo kan
användas till kardemumodling.


Fig. 120. Ingefära.

Ingefäran (zingiber officinale) hör till samma
familj som kardemumväxten och är ursprungligen
hemma i Sydasien, men odlas nu mera så väl der som
i Vestindien, Sydamerika och vestra Afrika. Till
sitt yttre påminner hon om våra svärdsliljor och
den likaledes kryddartadt smakande kalmusväxten. De
bladbärande stjelkarna bli 2 till 4 fot höga, de
blombärande betydligt lägre eller 1/2 till 1 fot,
bärande gulhvita, rödfläckiga blommor. Det är
rotstockens sidoknölar, som utgöra den i handeln
förekommande ingefäran. Dessa insamlas, då de äro
ungefär årsgamla, och torkas antingen omedelbart,
då man erhåller s. k. oskalad ingefära, eller
ock efter föregången skalning, då varan är gulhvit,
slät och kallas skalad. Hon sändes äfven i handeln
inkokt med socker. Då den odlade ingefäran aldrig
lemnar grobara frön, sker hennes fortplantning
medelst stycken af rotstocken; hon fordrar en fuktig
jordmån. Liksom ingefäran, odlas i de flesta tropiska
länder, i synnerhet i Vestindien, en med henne nära
beslägtad växt: pilroten (maranta arundinacea),
som lemnar s. k. arrowroot, ett lättsmält, närande
rotmjöl. Innan ingefäran kom i bruk, hade kalmusroten
att glädja sig åt en betydligt större uppmärksamhet,
än hvad nu är fallet. Den växt, hvaraf han erhålles,
är inhemsk i mellersta Asien och infördes i 15:e
århundradet öfver Konstantinopel till Europa, men
finnes nu mera förvildad icke allenast vid stränderna
af våra åar och dammar, utan till och med i Nordamerika.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>