Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beredning af lysgas - Råämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beredning af lysgas. Då vi nu öfvergå till
gaslysningens praktiska del, erinra vi oss från det
föregående, att sådana organiska ämnen som olja, fett
o. s. v. vid upphettning i slutna kärl eller retorter,
alltså vid torr distillering, måste gifva gaser,
som äro af samma beskaffenhet som de, hvilka brinna i
lågan, som uppstår, då dessa ämnen antändas. De gaser,
vi af dessa ämnen kunna bereda, äro derför användbara
till belysning. Erfarenheten har dock visat, att
äfven mindre dyrbara råämnen, såsom stenkol, torf,
trä, harts o. s. v., vid upphettning i slutna kärl
undergå en alldeles likartad sönderdelning, samt
att man, om man genom några reningsoperationer
bortskaffar vissa dervid uppkomna obehagliga
oreningar, kan erhålla en till lyse fullt lämplig
gas. Man kan således till lysgasberedning använda
de mest olikartade organiska råämnen, bland hvilka
de vanligaste äro: stenkol, skiffer, trä, torf, ved,
harts, orena feta ämnen, bergolja m. m.
Råämnen. Redan i följd af den mängd, hvari de finnas
i naturen, intaga stenkolen främsta rummet bland
råämnen för gastillverkning. Äfven andra fossila
råämnen, såsom brunkol och torf, användas dertill,
men endast i helt ringa mängd. Deremot förbrukas för
samma ändamål oerhörda mängder stenkol. I följd af
dessa ämnens bildningssätt, hvarom vi redan i tredje
bandet talat, måste brunkolen till sin sammansättning
vida mer närma sig de nutida organiska bildningarna
än de vida äldre stenkolen, hvilkas sönderdelning är
längre framskriden. I ännu högre grad gäller detta
om torfven. Medan man i torfven och brunkolen ännu
finner tydliga lemningar af de växter, hvarur de
uppstått, således blad, grenar, stammar o. d., utgöra
stenkolen en tät, svart massa, som endast sällan
förråder sitt ursprung från växter. Men stenkolen
sjelfva äro af mycket olika beskaffenhet allt
efter ortliga förhållanden och den hastigare eller
långsammare sönderdelningen af de organiska ämnen,
hvarutur de uppstått. Vissa kolsorter innehålla utom
hufvudbeståndsdelen kol äfven betydliga mängder väte
och syre, andra deremot ha blifvit så fullständigt
sönderdelade, att de nästan uteslutande bestå af
kol. Kol af det senare slaget benämnas antracit och
kunna ej användas till lysgasberedning, emedan de
ej vid torr distillering gifva gas. Deremot äro de
särdeles användbara till bränsle på eldstäder med
godt drag.
De stenkolsarter, som komma i handeln under namn
af skiffer-, beck- och kannelkol, ha ej blifvit
till den grad sönderdelade som antraciten. De
innehålla ännu betydliga delar väte och syre efter
de växtämnen, hvarutur de uppstått, och på denna deras
halt af väte grundar sig deras användbarhet till
lysgasberedning. Vid bedömandet af deras duglighet
till detta ändamål måste man fästa afseende ej
blott på deras kemiska sammansättning, utan äfven på
andra egenskaper. Många slags kol, t. ex. skifferkol,
spraka vid upphettning och sönderdelas utan att förut
bli mjuka och degiga eller, som man med en konstterm
benämner det, »baka». Dessa kol äro minst dugliga för
gastillverkning, emedan deras sönderdelning försiggår
mycket oregelbundet. Deremot äro de kolsorter, som
vid upphettning bilda en deg, fördelaktigast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
