Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gaslysningens nationalekonomiska betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lysgas af ved har, såsom förut blifvit nämdt, större
lyskraft än stenkolsgas. Deras ljusstyrka förhåller
sig som 13: 10. På detta förhållande grundar sig
följande beräkning.
För att erhålla samma ljusstyrka måste man förbränna:
10 kubikfot oljgas,
28 » trägas,
35 » stenkolsgas,
90 ort olja i en carcellampa.
Följaktligen motsvarar 1 skålpund olja 11 kubikfot
oljgas, 31 kubikfot trägas och 38–39 kubikfot
stenkolsgas.
Priset på lysgas beror af särskilda ortförhållanden,
arbetslöner, kolpris samt af möjligheten att på
ett mer eller mindre fördelaktigt sätt använda
biprodukterna. I gynsammaste fall, då en högst
betydande förbrukning medger anläggandet af stora
gasverk, utrustade med alla hjelpmedel, torde ett
gasverk komma ut med att lemna 1 000 kubikfot gas
för 6–7 rdr.
I följd af sitt lindriga pris låter gasen använda
sig till bränsle i ugnar och spislar, verkstäder och
laboratorier. Hvilken stark hetta gasen utvecklar,
märkes väl i rum, der en mängd gaslågor brinner. Den
starka värmeutvecklingen kommer af gasens stora
halt af väte, ty vätet frambringar vid förbränning
mer än fyra gånger så mycket värme som en lika
vigtmängd kol. En del af detta värme användes för
ljusutvecklingen eller för att upphetta kolpartiklarna
till glödgning, hvilket är af största betydelse för
gasens användning till lyse, men deremot skadligt,
om han skall användas till bränsle. Vill man derför
använda gas till bränsle, måste man, innan han tändes,
blanda honom med luft, så att allt kol fullständigt
förbrännes, innan det afskiljes i form af sot. Men en
blandning af gas och luft exploderar, liksom knallgas,
om hon tändes, hvilket i sjelfva verket mer än en gång
gifvit anledning till bedröfliga olyckshändelser. Det
är samma gasblandning, som användes i den lenoirska
gasmaskinen och allt efter förhållandet mellan luft
och gas har en olika explosiv kraft.
För att derför kunna till uppvärmning använda en
blandning af lysgas och luft (för god stenkolsgas
erfordras ungefär 40 procent luft) måste man betjena
sig af en apparat, i hvilken gasen kan blandas
med luft, utan att explosion inträffar. Redan 1847
hade Hugueny i Strassburg konstruerat apparater för
uppvärmning med stenkolsgas, och Ossian Henry ville
1850 införa eldning med vätgas; dock blefvo dessa
förslag utan vidare påföljd. En tekniker Elsner i
Berlin var den förste, som konstruerade en gaslampa
på samma grunder som den davyska säkerhetslampan. Hon
fann stor användning i kök o. s. v. Derefter uppstodo
apparater, konstruerade af Bunsen, Desaga, von
Schwarz m. fl. Elsner lät gasledningsröret mynna
i ett kägelformigt metallkärl, liknande en upp-
och nedvänd blomkruka. Nedtill är apparaten försedd
med en krans af draghål, hvilka genom en likaledes
med öppningar försedd ring af metall kunna minskas,
upptill med ett nät af messingstråd. Öppnas nu
gaskranen, blandas gasen med luften i apparaten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
