Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kautsju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historien om kautsjut och dess användning inom näringarna utgör ett af
de intressantaste och lärorikaste kapitlen i hela industrins historia. Det fins,
som sagdt, intet annat ämne, som från ett oansenligt, föga begagnadt,
nästan värdelöst föremål så hastigt blifvit ett nästan oumbärligt behof och för
sin bearbetning till tusentals olika former och de mångfaldigaste ändamål så
snart fått hela omfånget och egenskapen af en storartad fabriksdrift. Och
denna snabba uppblomstring har varit möjlig på den korta tiden af knapt ett
fjerdedels århundrade. I Europa lärde man först känna kautsjut genom den
franske vetenskapsmannen Condamine, som från sina 1736—1745 i Brasilien
och Peru företagna resor hemförde prof af kautsjut och 1755 inlemnade en
afhandling derom till vetenskapsakademin i Paris. Hans beskrifningar på den
elastiska kådans märkvärdiga egenskaper bevärdigades dock med lika liten
uppmärksamhet som de, hvilka sedermera af Fresneau 1751, af Macquer
1768 samt Aublet du Petit-Thouars afgåfvos i samma ämne. Man ansåg
kautsjut som en kuriositet eller ett lekverk och trodde sig slutligen ha uttömt
hela dess praktiska värde, då man upptäckte dess förmåga att genom
gnidning borttaga blyertsstreck från papper. Uteslutande för detta ändamål
infördes det en längre tid i ringa mängd; i England erhöll det ock derigenom
sitt namn india rubber, d. v. s. indiskt gnidningsmedel; Frankrike bibehöll
det centralamerikanska namnet caoutchou eller caoutchouc, hvaremot det
latinska gummi elasticum eller helt enkelt gummi var och till en del
ännu är det vanliga.
I berättelsen om industriutställningen i London af år 1862 heter det:
Gummi elasticum begagnade man för 30 år sedan endast till att utplåna
blyertsstreck. Gossar kommo här och hvar på det infallet att skära tunna
remsor ur en s. k. kautsjuflaska och hopnysta dem till en spänstig boll. För
tjugu år sedan började man slå flaskorna öfver en läst och göra galoscher
af dem eller genast forma gummihartset som en sko. Med dessa skor föll
man ofta på näsan eller på andra kroppsdelar allt efter omständigheterna,
upphettade och förkylde derefter fötterna och förderfvade stöflarna, emedan
dessa angrepos af den hämmade utdunstningen, handskarna, emedan man vid
afdragningen måste taga händerna till hjelp, och hängslena, emedan man för
denna operations skull måste bocka sig. Ett af de många lidanden, som
kautsjut den tiden tillfogade oss, undanröjdes dock ungefär vid samma tid af
samma kautsju: gummibollen gaf upphof till gummihängslena. Det förtretligaste
af alltsammans var likväl, om man rifvit ett hål i galoschen; färska
skärytor löddes visserligen ihop genom ett enkelt tryck, men att stoppa ett
hål i en gummigalosch var ett arbete, som till och med den högsta
vetenskapliga instansen i småstäderna, apotekaren, förgäfves bemödade sig att
utföra. För tjugu år sedan väckte ännu en och annan det största uppseende
genom en rock, den så kallade mackintoshen, som gaf ifrån sig ett egendomligt
prasslande och brakande ljud och i köld blef hård som ett bräde.
Gummibyxorna, i ständig kamp med hängslena och hällorna, voro en allt för
flygtig företeelse, att dem skulle kunna anvisas någon särskild period. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
