Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garfveriets och garfmedlens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 GARFNING
OCH LIMTILLVERKNING.
I Asiens gamla kulturländer torde högst sannolikt gäll
äplen a, detta egendomliga alster, som uppkommer genom
insektssting på ekblad och till en fjerdedel af sin
vigt består af garfämne, ha spelat hufvudrolen vid
läderberedningen. Den i sydligare länder inhemska s
urna eke n torde äfven vara ett af gammalt brukligt
garfmedel, hvaremot användningen af ekbark synes ha
sitt ursprung i Europa. Med en garfämneshalt, som
efter ålder och omständigheter vexlar mellan 4 och
16 procent, förblir ekbarken för oss det vigtigaste
garfmaterialet; hvarje annat slags bark, som ännu
skulle kunna användas, är fattigare på garfämne. Af
nyare ursprung är bruket af granbark, hvilken för
besparings skull begagnas som tillsats till eklut,
liksom man försätter kaffe med cikoria. I Ryssland,
der eken är sällsynt, garfvar man med barken af björk,
vide och al.
En alldeles ursprunglig garfvarkonst finner man
hos Nordamerikas infödingar. Medan naturfolken
eljest blott pläga bereda hudarna på köttsidan,
men låta hår och ull sitta qvar, således drifva
rökgarfveri, har de nordamerikanska skogarnas och
grässlätternas son kommit så långt, att han idkar
verklig garfning och till sina rockar och benkläder
bereder ett vackert vildläder -samt förstår att af de
tjockaste buffelhudar göra dukar för sina tält. Dessa
garfvare eller garfverskor, ty detta arbete åligger
qvinnorna, skola likaledes använda en garflag, som
de bereda af de dertill mest passande växtarterna
af sumacksslägtet.
I den gamla verlden är lädret någonting så allbekant
och hvardagligt, att det vore förspild möda att
forska efter en uppfinnare eller någon särskild
ort, der uppfinningen skulle blifvit gjord. På de
äldsta egyptiska väggmålningarna äro handgreppen
vid garfningen redan framstälda så, som de ännu i
dag utföras. I den äldre forntiden var det persiska
och babyloniska lädret berömdt; man förfärdigade ej
blott en ordinär, utan äfven en fin och vackert färgad
vara. Denna fornasiatiska slöjdgren arbetade till och
med för Europa; vid början af den kristna tidräkningen
hade judarna nästan uteslutande läderhandeln mellan
östern och Vestern i sina händer samt försågo Rom
och det romerska riket med denna vara.
På det arabiska väldets tid uppblomstrade i vestra
Afrika och Spanien ett fingarfveri, som för sina
utmärkta alster länge i Europa hade en god kund,
tills man der, först i Frankrike, .utspionerat
hemligheten och sjelf började tillverka detta slags
skinn; detta skedde for knapt hundra år sedan. Minnet
af de forna förhållandena har dock bibehållit sig,
ty till namnet ha vi än i dag skinn från Marokko
(marokäng), från Saffi (saffian) och från Cordova
(kar-duan). Hvad denna konstgarfning beträffar, har
man skäl att antaga, att araberna lärt känna henne
under sina eröfringståg i Asien och sedermera i ett
stort språng Öfverflyttat henne nästan ända till den
då kända verldens vestra ända.
Att Asien varit garfvarindustrins vagga, torde väl
med säkerhet kunna antagas, och hvad som ytterligare
talar derför, är den omständigheten, att just i
Europas östra trakter, hos ryssar, bulgarer, ungrare,
turkar m. fl., lä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
