Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garfveriets och garfmedlens historia - Djurhuden i anatomiskt hänseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJURHUDENS ANATOMI.
439
derberedningen tidigt på ett utmärkt sätt
idkades. Dessutom berättar Plinius, att kelterna
beredde sitt läder med näfverolja, och vi finna
således, att juft-garfningen ej är någonting
egendomligt for det ryska folket, utan sannolikt redan
idkades af de första till Europa invandrade asiaterna.
Sedan slutet af förra århundradet har garfningen
genom bekantskapen med nya garfämnen och deras
fördelaktigaste användning undergått mångfaldiga
förbättringar. Genom undersökningar af Deyeux, Séguin,
Mac-bride, Proust, D a vy, Knapp in. fl. lärde man
känna de vetenskapliga grunderna för garfningen
och de talrika kemiska förlopp, som dervid ega
rum. Redan fore franska revolutionen hade beredningen
af smorläder gjort stora framsteg, men de följande
händelserna medförde en återgång, emedan det krigiska
tillståndet i Europa gjorde behofvet af läder ovanligt
stort och tvang garf-verierna till ansträngningar,
som inverkade skadligt på varans godhet. Först
efter 1815 återvände läderindustrin till sin riktiga
utveckling och har sedan dess allt jemt gjort vigtiga
framsteg. Tillverkningen af saffian och sjagräng,
som infördes från orienten till Frankrike och först
försöktes i Choisy 1797, tog .snart, uppmuntrad af
god afsättning, stor fart. Den först i Frankrike
uppkomna tillverkningen af lackeradt läder utbredde
sig snart till Tyskland, som inom kort kunde täfla med
Frankrike i denna industrigren. Hvitgarfning af get-,
lam-och fårskinn var till en början en för den franska
staden Annonay och dess omgifningar egen industrigren,
men blef snart med framgång försökt så väl i andra
delar af Frankrike som äfven i Tyskland.
Som vi af det anförda sett, kunna hudar
garfvas på mycket olika sätt. Taga vi således
garfverihandteringen, sådan hon för närvarande är,
blir den första frågan, hur det förhåller sig med
de för henne egendomliga förfaringssätten och hur
det kommer till, att så väsentligt olika saker som
växtämnen, fett och alun kunna verka på alldeles
samma sätt.
Djurhuden i anatomiskt hänseende består, såsom
fig. 285 visar oss, af tre olika lager: öfverhuden,
läderhuden och under- eller fetthuden. Ofver-huden
jemte håren, hvilkas rötter likväl sträcka sig ända
in i läderhuden, äfvensom den mycket luckra, med
svettkörtlar och fettceller uppfylda underhuden måste
garfvaren helt och hållet aflägsna; han har blott att
göra med den mellersta huden, den egentliga läderhud
en, hvilken, sedan hon omsorgsfullt rengjorts, företer
en mjölkhvit, mycket smidig väfnad. Läderhuden,
som för öfrigt är genomfårad af svettkanaler och
uppfyld med förgreningar af de finaste känselnerver,
består af bindväf, d. v. s. af knippvis förenade och
i alla riktningar hvarandra korsande väffibrer. Denna
trädartade bygnad är en vigtig
Fig. 284. Fornegyptiska garfvare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
