Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nytt ljus blifvit spridt öfver krappens förnämsta färgämne, alizarinet. Hade
man än småningom lärt sig att ersätta alla växtrikets färgämnen med
kemiska af samma verkan, framstälda ur stenkolets distilleringsalster, syntes det
dock länge omöjligt att på konstgjord väg framställa de ädlaste ibland dem,
krappens och indigons. Nu mera äro dock äfven dessa frågor, om ej redan
lösta, åtminstone bragta under synpunkter, som lofva en snar lösning. Det
har lyckats Graebe och Liebermann att med konst framställa
alizarinet ur tjäralster, liksom Engler och Emmerling framstält indigoblått ur
benzoesyra.
Krappen är ett sedan äldsta tider användt färgämne. De gamla
grekerna så väl som romarna kände till honom; dock synes han ej alltid varit
odlad, utan den vilda roten företrädesvis användts till färgning, och särskildt
i stället för purpur. I följd af detta sitt allmänna bruk heter krapp på
grekiska rätt och slätt »roten»; enligt Dioskorides odlades han i Karien.
Strabon (66 f. Kr.) berättar: »vattnet i Hierapolis (i Lydien) egnar sig förträffligt till
yllefärgning, så att det med krapprot färgade ylletyget fullkomligt liknar det,
som är färgadt med purpur eller kermes.» I Karl den stores kapitularier
finnes krappen upptagen bland de till odling i kronogodsens trädgårdar
anbefalda köksväxterna, och till spinnerierna i de kungliga qvinnohusen
(geneztunk, gynecaeum) skulle utom spånadsämnen äfven lemnas vejde, kermes
och krapp, hvaraf tillika synes, att qvinnorna den tiden besörjde färgningen.
Odlingen af den förädlade krappen tyckes först genom korstågen ha
kommit till vesterlandet. Man har från 1275 en urkund om tionde i krapp
(warenita, d. ä. garance) till abbotsstiftet S:t Denis i Frankrike. Den äkta
krappen erhölls dock alltid under namn af al lizari från levanten eller som
mundjit från Ostindien. Visst är, att krappodlingen under medeltiden helt
och hållet gick ut, tills den redan nämde Althen 1762 med framgång åter
införde henne i trakten af Avignon. För närvarande frambringar Frankrike,
i synnerhet trakten kring Avignon, den mesta krappen, hvartill införandet af
de krappröda byxorna inom den franska armén ej litet bidragit; denna
åtgärd vidtogs också enkom för att höja krappodlingen. Det mest
krappodlande landet näst Frankrike är Holland; i Tyskland har dess odling aftagit,
ehuru Breslau redan 1574 hade sin »krappordning»; men det tretioåriga
kriget förstörde på många trakter denna så väl som flera andra
förvärfsgrenar. Före kriget 1870 utgjorde krappinförseln i tullföreningen ungefär
90 000 och utförseln omkring 30 000 centner. Den bästa sorten anses vara den,
som odlas omkring Avignon.
Med orselj förstås ett rödt färgämne, som framställes af åtskilliga
lafvar. Namnet kommer från det italienska oricello eller färglafven.
Sannolikt voro laffärgerna kända redan i forntiden; hos romarna användes de under
den allmänna benämningen fucus – egentligen tång – till beredning af den
oäkta purpurn. Konsten gick dock förlorad, ända tills i 13:e århundradet en
i Firenze bosatt tysk, Federigo, från en resa i levanten medförde färglafvar
och lärde att medelst urin derur framställa en vacker röd färg. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
