Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgämnen ur växtriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlade derigenom ej blott sin egen rikedom (han blef stamfader för den
furstliga slägten Oricellarius, Rucellarius, Rucellai), utan äfven flera
italienska städers, hvilka slogo under sig hela handeln med färglafvar från levanten
och de grekiska öarna, tills Bethencourt 1402 upptäckte Canarieöarna och
der fann det dyrbara färgämnet. Sedermera upptäcktes det äfven på
Azorerna, Sardinien, Corsica, i Pyrenéerna, Auvergne m. fl. orter. Färgämnet finnes
i form af svaga, organiska syror i en stor mängd lafvar, bland hvilka
roccella tinctoria är den mest eftersökta. Hon lemnar den levantiska och
canariska orseljen, medan den europeiska fås från variolaria orcina och
dealbata; den förra kallas äfven hafsorselj, den senare landorselj. Vid
kokning med alkaliska vätskor sönderdelas de nämda syrorna och gifva då
orsellinsyra, ur hvilken åter genom sönderdelning erhålles det färglösa,
kristalliniska orcinet, ett salt, som under inverkan af luft och ammoniak
förvandlas till orceinet, orseljens mörkröda färgämne. Af lafven lecanora
tartarea, som är inhemsk på Orknöarna och Hebriderna samt på våra,
egna kustklippor, fås den röda indigon eller persion, hvilken 1765 först
framstäldes af Cuthbert Gordon. Närbeslägtade lafvar lemna för öfrigt
äfven ett blått färgämne, lackmus, hvilket ej användes i färgerierna, men
deremot i form af lackmuspapper begagnas af kemisterna som reagensmedel för syror
och alkalier. Äfven från Afrika och Sydamerika införas orseljlafvar.
Safflorn är de torkade blommorna af färgtisteln, carthamus
tinctorius, hvilken är inhemsk i Ostindien, men sedan gammalt odlas i Mindre
Asien och södra Europa. I mellersta Europa drifver Niederösterreich den
betydligaste safflorodlingen. De gamla hebreerna använde redan safflor till
färgning; enligt Herodotos pressade egypterna olja ur hans frön, de bekanta
»papegojkornen». I Johann Bauhins berömda trädgård i Boll växte safflorn
som en indisk praktväxt (1495). Den mest omtyckta safflorn är den
egyptiska; han innehåller dubbelt så mycket färgämne som de andra sorterna och
skiljer sig i flera olika slag. Man kan antaga, att Egypten årligen utför
15 000–20 000 centner safflor. Blommorna komma i handeln i form af små
pressade kakor eller torkade skifvor. De innehålla två olika färgämnen, det ena
ett i vatten lösligt gult, som ej användes, det andra ett rödt, som blott
är lösligt i alkaliska vätskor och kallas kartamin. Det senare eger en
sådan färgstyrka, att en helt liten mängd deraf är tillräcklig att betäcka en
stor yta och färga henne vackert rosenröd. I färgerierna användes
kartaminet, trots sin ovaraktighet, till att gifva siden, bomullstyg och lärft en
glänsande röd eller rosafärg. Det med vatten och talk rifna, fint
pulveriserade färgämnet utgör sminket.
Alkanna är ett mörkrödt färgämne, som ger oss en vacker, men
ovaraktig violett färg, kallad ankusin eller alkannarödt. Det ges deraf två
slag: en äkta af lawsonia inermis från orienten och en oäkta af rötterna
till färgoxtungan, anchusa tinctoria, som växer vild i länderna kring
Medelhafvet, men på några ställen, t. ex. i Provence, odlas.
Ankusinet är ett purpurrödt pulver af mycken färgkraft; det användes likväl nu mera sällan vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
