Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
turkiskt rödt, måste de ställen, som skola bortetsas,
tryckas med en sur beta och tyget derefter gå genom
en klorkalkslösning. Färgetsningsmedlen kunna äfven
tjena till betor för ett följande tryck af de etsade
ställena eller ock som färger för att gifva dessa
ställen en annan kulör.
Ångfärgstrycket kom i bruk i slutet af förra
århundradet, sedan Bancroft i sin »Engelska
färgarbok» visat, att man för att fästa färgerna
äfven kan använda vattenånga. I stort användes detta
förfarande först af Do11fus i Elsass 1810. Då
tygen skola tryckas med ångfärger, behöfves för de
flesta färger beta. De upphängas fritt i slutna rum,
der nedifrån kommande torr högtrycksånga stryker öfver
dem, hvarvid noga bör tillses, att ej förtätad angå
kan drypa på dem. Det fins olika slag af ångfärgning:
1) på valsen, hvarvid tyget lindas omkring en
ihålig cylinder, i hvilken ångan inströmmar; 2) i
tunnan; tyget kommer, upplindadt på ramar, liksom
i indigo-kypen, i en behållare, hvarigenom ett
ångrör går fram; 3) i kammaren, ett större, lufttätt
tillslutet rum med säkerhetsventiler; 4) i lanternan;
tygen upphängas här i veck och omlindade med ett
yllekläde i en kopparkista, genom hvilken ångan ledes,
sedan hon först befriats från förtätadt vatten. Vill
man gifva tygen metallglans eller cuivrera (koppra)
dem, kan detta ske derigenom, att man öfverdrager
dem med en tunn hinna af svafvelmetall, hvilket
tillgår sålunda, att de tryckta tygen behandlas med
svafvelvätehaltig vattenånga, hvarvid man likväl
måste blanda färgen med en lösning af det i fråga
varande metallsaltet.
Taffel trycket kallas äfven applikationstryck. Med
applikationsfärger förstås blandningar af betor
och färgämnen, som förtjockade påtryckas. I dessa
blandningar ha de senare redan kemiskt förenat sig med
de förra, och denna förening införlifvas nu med tyget
medelst ett öfverskott af betan. Applikationstrycket
lemnar endast oäkta färger, då färgstoftet ej
varaktigt förbinder sig med väfnaden; genom en
följande behandling med vattenånga kunna dock
många applikationsfärger göras varaktiga. Några
af dem påtryckas i upplöst tillstånd och öfvergå
på sjelfva tråden så småningom i olösligt; men de
flesta påtryckas i olöslig form och häfta blott
vid tråden genom förtjockningsmedlet. Ett slags
applikationstryck är äfven guld- och silfvertrycket,
hvilket utföres på åtskilliga sätt, t. ex. genom
påläggning af bladguld, bladsilfver och metallpulver
(guld- eller silfverbrons), slutligen äfven genom
utfällning af en guldlösning. Vid applikationstryck
med olösliga färger, såsom ultramarin, kromgult,
schweinfurtgrönt m. fl., är ägghvita ett mycket
användt förtjocknings- och fästmedel. Agghvitan kan
ersättas med blodalbumin och vissa ägghvitspreparat,
som man sökt framställa ur fiskrom.
Tryck med anilin färger fordrar andra åtgärder
än det vanliga trycket; det utföres på fyra
olika sätt. Antingen påtryckes den med färgen
och förtjockningsmedel blandade betan, torkas och
ångbehandlas, hvarpå tyget tvättas och torkas, eller
ock påtryckes den förtjockade betan och fästes genom
torkning, vädring eller ångbad, hvarefter tyget
utfärgas i anilinbad. Som betor för anilinfärger
användas ägghvita, blodalbumin (helst blekt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
