Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstlagarna för tapetmönstren och tapetdekorationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTLAGARNA FÖR TAPETMÖNSTREN OCH
TAPETDEKORATIONEN. 555
således för tapeter. Silkesodlingens utbredning var af
största betydelse för vesterlandets konstutveckling;
ty när den klassiska konsten nått sin högsta
blomstring och hennes former under förfallets tid
försvagades i variationer och lekverk, skänkte
österlandet genom sina fina och dyrbara väfnader
Europa en outtömlig rikedom på nya ornament, hvilka
ingöto nytt lif och frisk fullhet i den bysantinska
och romanska konsten. Genom korstågen och handeln
spre-dos de öfver Venezia och Genova till hela Europa,
så att man ännu finner qvarlefvor af dem äfven på de
aflägsnaste orter.
De fantasirika bildverken med de underbart
stiliserade blommorna voro äfven under gotikens tid
ett välkommet medel att höja den inre prakten i de
stolta bygnaderna. Men så snart den vesterländska
industrin blef sjelfständig och sidentillverkningen
utbredde sig från Sicilien till öfre Italien,
Rhein och Flandern, förlorade de orientaliska
förebilderna sin regellöshet och erhöllo allt mer den
typiska prägeln af den bygnadsstil, de underordnade
sig. Granat-äplet och marierosen voro mest brukliga
i ytornamentet, man kan säga i tusentals vexlingar.
Vid renässansens början förlorade väfnaderna allt mer
sin korrekta teckning, men vunno i lysande skimmer
genom rikt material och förträfflig teknik. En
förvexling af de för hvarje ämne egendomliga formerna
inträdde tidigt. Så finna vi redan i sengotiken de
med tång böjda, nästan hoprullade bladen och rankorna
i guldsmedskonsten öfverflyttade på väfnader; senare
till-kommo äfven klassiska former, men endast halft
förstådda, och så förbereddes småningom den period
af tilltagande stillöshet, i hvilken vi snart i
två århundraden rört oss. Den flacka ornamentiken
urartade genom införande af skuggor och dagrar till
reliefliknande framställningar, den intetsägande
snirkeln intog det fint kända och genomtänkta
ornamentets plats, och den godtyckligaste naturalism
tog väldet från symmetrin.
När Schinkel med anledning af sina bygnader i Berlin
ville underkasta äfven väfnaderna en restauration
i grekisk stil, försök, dem Bötticher och Gro-pius
fortsatt, visade sig på ett rätt i ögonen fallande
sätt, huru svårt det är att bilda ornament, som ej
utvecklats i någon bestämd stil. Dessa Schinkels
ornerade väfnader ha för mycket karakteren af
stenornament: de visa dagrar och skuggor och röja
ett slag af naturalism, som han aldrig fördrog i
något annat material. Om det ej lyckades Schinkels
snille att här skapa något fulländadt, emedan han ej
kunde stödja sig vid traditionela former, innebär
detta en lärdom. Må vi framför allt akta oss att
förvexla de för hvarje ämne genom tekniken gifna
ornamenten och vidare att begagna sämre kopior i
stället för originala förebilder. Mer än en gång har
den färgrika och på ornamentala former outtömliga
orienten riktat den vesterländska konsten. I mattor,
i da-rnastväfnader, i guld och siden har intet folk
lemnat skönare arbeten; må vi då hålla oss till
dessa förebilder, hvilka följts sedan ett årtusende,
och må äfven vi ur dem hemta motiv till nya bilder,
som motsvara våra moderna behof. Att antiken,
den grefdska stilen, skulle vara utan betydelse
för ytornamenti-ken, är dermed ingalunda påstådt;
tvärtom är och förblir han en måttstock för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
