Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapenväsendets historiska utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna legionens böjlighet, äfvensom romarnas
krig i hela den då kända verlden, bragte deras
krigsinrättningar till en grad af full»komlighet,
som gör det förklarligt, att fackmän ännu i
dag kunna sätta ett högt värde på de romerska
militärförfattarnas läror.
Den romerska taktiken blef derför äfven under hela
tiden-från 50 till 1350 e. Kr. den herskande, om också
för någon tid undanträngd af det råa stridssättet
hos de i folkvandringen uppträdande massorna. Den
romerska nationalhären hade småningom förvandlats
till en värfvad här af legosoldater, som på Konstantin
den stores tid uppgick ända till 645000 man. PIos de
germaniska folken utvecklade sig ur krigarföljena
h är b an n e t, i början blott en inbjudning, men
sedermera på Karl den stores tid redan en förpligtelse
till krigstjenst. I 10:e århundradet uppkommo
stadsmiliser, ordnade efter skrån. Man anstälde
öfningar i ridning och bågskjutning. Ur härbannet
utbildade sig efter hand länstrupperna och jemte
dessa genom krigstjensten till häst ridderskapet. I
början kunde man från väpnare upprycka till knape och
derifrån till riddare; men redan i 12:e århundradet
uppkom grundsatsen om ridderlig börd, som gjorde
erhållandet af denna värdighet beroende af det antal
anor, man kunde uppvisa. Genom rid-darväsendet,
som af korstågen väsentligt befordrades, erhöll
rytteriet öfvervigten i de europeiska härarna,
och först schweizarnas segrar öfver habsbur-garrias
ridderskap, men framförallt införandet af eldvapnen,
återgåfvo fotfolket dess sedermera ej bestridda ö
f ver vigt. Länstruppsystemet viker småningom för
legöhärarna, hvilka under den nu följande periodens
(1350-1650) ständiga krig från skaror, som blott
för ett visst krig voro värfvade, utveckla sig
till på lifstid tjenande stående härar. De värfvade
truppernas organisation och krigföringssätt uppnå
under 15:e och 16:e århundradena sin största
höjd, i Italien genom condottieri, i Tyskland
genom landsknektarna. Anförarna för dessa skaror,
bland hvilka i Italien Carmagnola, Sforza m. fl.,
i. Tyskland Frundsberg o. a. gjorde sig bekanta,
ledde striderna helt metodiskt. De sökte vinna segern
mera genom skicjdiga manövrer än tillintetgörande
af motståndarens stridskrafter. Ju längre kriget
varade, desto mera inbringande var det för anföraren
och soldaterna.
Fig. 33. Bågskyttar från 14:e århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
