Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarens rustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rustningarna från senare hälften af sextonde
århundradet utmärka sig genom det vackra, ciselerade
arbetet, men på samma gång äfven genom de särskilda
delarnas stora tyngd. Skenor och plåtar gjordes
tjockare för att kunna skydda mot de allt mera
allmänna eldvapnen. Ett harnesk, som burits af Filip
den ädelmodige, landtgrefve af Hessen, död 1567, visar
sådana vackra graveringar, synnerligast på de rundade
skenor, som voro anbragta till skydd för armvecken.
Ofvanpå rustningen bar riddaren en vapenrock af
sammet eller silke med hans dams färger. Denna klädnad
sammanhölls medelst ett smalt lifbälte; i ett bredare,
rikt guldsmyckadt bälte, den s. k. riddargördeln,
hängde till venster svärdet och på högra sidan en
dolk. Stundom var äfven tornerskölden, för att
beqvämare bäras, dervid fäst, innan det kom till
drabbning. Under femtonde och sextonde århundradena
innehöll dolkslidan äfven knif och syl för att dermed
skära remmar och i dessa uppsticka hål, hvilket vid
harneskets iklädande ej sällan var af nöden.
Riddarens sporrar voro af guld eller förgylda,
hvaremot hans adliga väpnare eller vapendragare
buro silfversporrar. Dock ser man nu mera sällan
sporrar från femtonde århundradet. De tyska sporrar,
som ännu äro i behåll från det sextonde, utmärka sig
förnämligast genom sina stora, egendomligt formade
klingor. Dessutom buros äfven enkla piggsporrar,
sådana man ännu ser användas i österländerna. De
påspändes med remmar, öfverklädda med rödt eller
blått sammet. Å benskenor från sextonde århundradet
finner man äfven ofvanför hälen öppningar, hvarigenom
de under rustningen påspända sporrarna stucko fram.
Vigten af sjelfva riddarrustningen, oberäknadt
hjelmen, vexlade mellan 47 och 61 skålpund. En hjelm
vägde 4,7-11,3 skålpund, en pansarskjorta 11,3-18, en
sköld 7,5-14 och ett svärd 2,8-6,5 skålpund, hvaraf
således följer, att den sammanlagda tyngd i vapen
och rustning, som riddaren hade att bära, höll sig
mellan 73 och 111 skålpund. När man besinnar, att den
fullrustade riddaren under en så tyngande börda hade
att sköta sin jemväl tunga lans och bestå strider,
som fordrade stor vighet, finner man helt naturligt,
att den adlige gossens ridderliga uppfostran måste
börja redan under det åttonde året och var fulländad
först, när han blifvit 21 år.
Emedan under riddartiden hjelmen ej inbegreps under
benämningen harnesk, vilja vi särskildt taga i
betraktande riddarens hufvudbetäckning. Den franske
krönikeskrifvaren Boucicaut kallar riddarens hjelm
»bacinet» eller »bassinet», och äfven engelsmännen
nyttjade samma benämning. Under femtonde och
sextonde århundradena kallades han dock vanligen af
fransmännen heaume, af engelsmännen helmet och
af tyskarna helm med de motsvarande italienska
och spanska benämningarna elmo och yelmo. Med
bassinet förstå tyska historieskrifvare ofta den
öppna stormhatten, och i Notice sur le musée de
Tsarskoe-Selo menas dermed hjelmar från fjortonde
och femtonde århundradena. I synnerhet under det
förra af dessa århundraden erhöll hjelmen stundom en
ovanlig tjocklek; oftast var han försedd med ett i
spetsig vinkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
