Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkningen af blanka vapen - Damaskenklingor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tryck på tången, medan spetsen är orubbligt stödd,
böja klingan åt hvartdera hållet. Den krökning,
klingan då undergår, bör bilda en naturlig bågform
och, när trycket sedan upphört, åter alldeles
försvinna. Ett annat prof är att med ilat a klingan
slå så hårdt man kan mot ett bord eller ett rundt
träblock. Men det mest afgörande profvet är att med
eggen på tre olika ställen af klingan hugga mot kanten
af en jernskena om 2-2 V2 liniers tjocklek. Aflöper
-detta prof utan några inhugg i eggen, bör väl klingan
få anses fullgod.
Rätt ofta undergå klingorna en ytterligare bearbetning
för att erhålla ett vackrare utseende. Så t. ex. ger
man dem öfver koleld en blå anlöpning. Medelst i
hett tillstånd pålagdt och sedan med polerstålet
gnidet bladguld åstadkommer man sirater, som i
synnerhet på blå botten taga sig väl ut, eller ock
använder man en etsning, som ganska oegentligt
blifvit kallad damaskering och tillgår sålunda,
att man å deri polerade ytan med ett fer-nissartadt
smält ämne anbringar teckningar och sålunda täcker de
ställen, som skola förbli blanka. Derefter utsättas
de oskyddade delarna för saltsyreångor, och sedan
dessa verkat till fyllest, skaffar man åter bort
fernissan samt erhåller sålunda speglande sirater på
matt botten.
Damaskenklingor. Af helt annan och egendomlig art äro
de sirater, som utmärka de äkta damaskenklingorna. De
tillhöra nämligen sjelfva metallmassan och
framträda således å nyo för hvarje förnyad
afslipning. Emedan de bildats genom en alldeles
egendomlig tillverkningsmetod, utgöra de derjemte
-ett bevis på klingornas utmärkta egenskaper och ha
alltså en vida högre betydelse än den att endast vara
en ytprydnad. Turkar och perser skilja mellan fyra
hufvudsorter damaskenstål, nämligen: 1) k irk- n er
de ven, »fyrtio afsatser», som fått sitt namn deraf,
att på hvardera klingytan tjugu vågformiga ränder
synas slingra sig tvärt öfver hennes längdådror;
teckningen å den grå eller den svarta klingan ger
henne en viss yttre likhet med en strömmande bäck;
2) kära ko ras an; klingan" försedd med en stor mängd
våglinier och nästan alldeles svart; 3) kara-taban med
vågformiga ränder å den svartgrå, glänsande klingan;
och 4) sjam, egentligen det arabiska namnet på hela
Syrien samt i inskränktare mening på Damaskus. Under
denna klass sammanföras alla öfriga damaskenklingor,
till och med de konstantinopelska, som äro de minst
vackra. Perserna skilja dock egentligen mellan tio
olika sorter, hvaribland äfven en guldskimrande. Af
ofvan anförda fyra hufvudsorter skattas de begge
första högst. I Indien och i synnerhet i Delhi anses
damaskensmidet ha bibehållit sig renast. Som de bästa
klingorna anses de, som förskrifva sig från Assad
’Oulla, sjahen Abbas den stores berömde vapensmed.
Om det sätt, hvarpå österländingarna vid
tillverkningen af damaskenklingorna gå eller gingo
till väga, har man i Vestern ej någon tillförlitlig
kännedom, eller åtminstone, om man nämligen antar,
att nyckeln till gåtan nu mera blifvit funnen i
Ryssland, har man förut ej alls haft reda derpå. Den
egendomliga Vattringen i de med hvarandra omskiftande,
ljusa och dunkla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
