Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inredningen och uppsnörningen - Varpgarnets klistring och limning - Väfningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skelsprötens anordning, lagning af brustna ändar,
allt detta föregår närmast limningen och väfstolens
igångsättning.
Varpgarnets klistring och limning är en för
alla väfnadsämnen med undantag af silke nödvändig
operation och har till ändamål att göra garnändarna
släta och tillräckligt starka att motstå friktionen
mot väfskedens rör och hvarandra. För bomulls- och
linnevarp användes klister af hvetemjöl, stärkelse,
potatis, kastanjer, lafvar m. m. Dessa ämnen inkokas
till behörig fasthet och erhålla understundom
dessutom en tillsats af kopparzinkvitriol, alun,
klorkalium, talg, lim o. s. v. för att göra
klistret så väl varaktigare som mera hygroskopisk
och smidigt. Klistringen sker längs varpen från
skaften åt garnbommen till med två borstar af lång
svinborst, hvarmed arbetaren öfverfar varpgarnet,
med den ena på öfre, med den andra på undre sidan,
och genom fortsatt strykning glättar det.
Yllevarp limmas. Det från skärkronan afnystade garnet
neddoppas i tunn ljum limlösning, som sedan likformigt
utpressas, så att blott så mycket återstår, att garnet
är genomdränkt. Till ändarnas särskiljande begagnas
den ofvan nämda grofva redkammen, som dras igenom
den torkade varpen. Silkesvarp undergår hvarken
klistring eller limning, då silket i sig sjelft är
tillräckligt slätt och starkt och man dessutom måste
undvika hvarje orening, emeäan färg och glans skulle
lida af väfvens tvättning.
Sjelfva väfningen, som först efter dessa
förarbeten kan taga sin början, tillgår på följande
sätt. Väfvaren nedtrycker med foten den första
(högra) trampan och bildar genom två eller flera
skaftkäppars upp- och neddragning det öfre och nedre
skelet, hvarvid alla ändarna i det ena eller andra
skelet måste ligga i ett plan, på det att vid derpå
följande inskjutning af inslagsändan med skytteln
ingen varpända må afslitas. Härefter kan slagbommen
antingen genast eller ock först efter nedtrampning
af den andra (venstra) trampan slås till; det förra
kallar man slag vid öppet, det senare slag vid slutet
skel. Nu följer inslagets inskjutning från motsatta
sidan och derpå allt efter omständigheterna bomslag
eller trampning o. s. v. Slagets olikhet utöfvar ett
väsentligt inflytande på väfven. Vid väfning med
öppet skel kan inslaget till hela sin längd jemnt
utbreda sig och blir mindre synligt, hvaremot det
vid väfning med slutet skel mera tillbakahålles och
framstår gröfre mellan varpgarnet, derför blir mera
synligt och gör väfven för känseln mera fyllig och
tjock. Slag vid öppet skel eger företrädesvis rum
vid väfning af tyg, som skola ha glans och appretyr,
vid slutet skel deremot vid väfning af tunga varor,
som antingen utan eller före appreteringen skola ha en
viss för känseln egendomlig fasthet (griff). Önskas
en ännu större tjocklek hos tyget, brukas tvenne
anslag. På detta sätt framskrider väfven för hvarje
slag en tråds bredd och upplindas i samma mån på
tygbommen, sedan förut vid väfning af många slags tyg
inväfda ojemnheter och knutar borttagits medelst en
liten tång eller ock tyget både på längd och bredd
skrapats och slätats med en väl afrundad och glättad
skifva af horn, stål eller jern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
