Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfningen - Grundformerna: taft, kypert och atlas - Lärft- eller taftartade väfnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äro sålunda än handgreppen vid sjelfva Väfningen något
enformiga, kunna icke desto mindre många olika tyg
dermed åstadkommas och redan blott genom de olika
sätt, hvarpå varpgarnet fördelas i skelen. I det man
nämligen ej hvar gång låter inslagsändan gå fram
öfver den ena varpändan och under den nästa samt
alltså bilda två alldeles lika skel, af hvilka det
ena innehåller varpändarna l, 3, 5, 7, 9, 11 ...., det andra 2, 4,
6, 8, 10, 12 ...., utan afdelar varpändarna i grupper, hvilka samtidigt komma
att ligga öfver inslagsändan, kan man på mångfaldigt
sätt förändra väfnadens utseende. Härigenom kunna
väfnadsalstren indelas i tre väsentligt olika slag,
som ligga till grund för alla de öfriga.
Grundformerna: taft, kypert och atlas. Olikheten i
bindningen mellan varp och inslag uppkommer genom
det sätt, hvarpå varpen är inredd i skaften, genom
snörningen, det är genom skaftens förening med
tramporna och sättet att använda dessa. De för de
tre grundformerna egendomliga snörningarna kallas
derför äfven hufvud- eller grundsnörningar.
Inredningen, snörningen och trampföljden äfvensom den
derpå grundade förbindningen mellan garnändarna låta
bildligt åskådliggöra sig, och man kallar en sådan
afbildning väfnadens mönster eller patron.
Lärft- eller taftartade väfnader. Tafts- eller
lärftsförbindningen är den naturligaste, äldsta och
enklaste. För hvarje inslagsända delar sig varpen
i två lika delar, så att de på hvarandra följande
varpändarna ligga omvexlande öfver och under hvarje
inslagsända. Härigenom får en lärftartad väfnad det
största antalet korsnings- och bindningsställen och
sålunda jemförelsevis den största styrkan.
I fig. 485 beteckna de vågräta linierna skaften,
de lodräta till venster varpändarna i ordning efter
hvarandra, de till höger tramporna, de små cirklarna
bredvid de förras skärningspunkter inredningen och
de i de senares skärningspunkter anbragta korsen
uppsnörningen eller ett skafts uppbindning med den
trampa, som skall gå upp. Af figuren synes sålunda,
att alla med udda tal betecknade varpändar äro inredda
på det första skaftet och lyftas genom nedtryckning
af den första trampan, hvarpå genom trampning å
den andra det andra skaftet och på samma gång alla
jemna ändar lyftas och komma i öfverskelet. Ett
lärftsmönster visar i omvexlingen mellan ränning och
inslagsändar en påfallande likhet med ett schackbräde,
och i denna liksom i de begge följande figurerna
betecknas de ofvanpå synliga ränningsändarna med a
och de ofvanpå synliga inslagsändarna med b.
Vid väfning af tjockare, i synnerhet af sidentyg,
inredes varpen på fyra, sex eller åtta skaft. Ett
dylikt tyg är gros de Naples, som på en bredd af
omkring 17 tum räknar öfver 2 000 varpändar fördelade
på åtta skaft. Låter man vid samma uppsnörning
varpändarna falla öfver två inslagsändar, som förenas
i en särskild stad eller kantlist, eller hvarje
inslagsända falla öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
