- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

FJÄRDE KAPITLET

Tre år hade förflutit efter landstigningen, då Lasse en dag reste längst ut på ön för att än en gång undersöka dess resurser för framtiden och utröna, om den kunde tåla vid den starka folkökning, som de sista två åren visat sig. Han hade en liten kanot, på vilken han paddlat sig upp för bäcken under bananernas täta lövvalv och kommit in i landet några mil. Trött av rodden steg han ur båten och tog sin frukost under ett körsbärsträd, varpå han lade sig ner att sova.

Han hade icke väl blundat många minuter, förrän han vaknade vid ett prassel uppe i bananen, under vars grenar han lagt sig. Han spejade upp mellan löven och fick längst upp i toppen se en apa, som han tyckte, vilken satt på en gren och med långa naglar pillade kärnor ur bananens skidor, vilka han sedan inforde i munnen, som var överväxt av ett långt skägg. Lasse blev orolig, ty detta var en oväntad konkurrent, vilken nog skulle, om han, som troligt var, hade sällskap, göra dem stor avbräck. Han beslöt att locka apan till sig och antingen fånga honom eller döda honom med en sten. Han gick bort och sökte sig en melon av största, gulrödaste sorten och med denna i ena och en sten i den andra handen nalkades han trädet där apan satt.

Först började han smacka med tungan: apan lystrade och kastade en banan i huvudet på Lasse.

- Coco, fortfor Lasse och visade melonen.

Men apan svarade icke utan rände ända upp i trädets topp, vilken böjde sig under tyngden som en sprättbåge.

- Coco, min gosse, lockade Lasse, kom hit, skall du få något gott.

Men Coco kom inte, utan slog bakut och bar sig oanständigt åt, så att Lasse icke hann undan, utan skummande av raseri bröt ut: Tusan djävlar! Tusan djävlar!

Vid dessa ord satte sig Coco på en gren och tycktes gripen av djup rörelse. Han skrapade näsan mot en bark, och tårarne pärlade ner för hans skägg. Lasse hörde honom sucka, men höll sig ännu på vederbörligt avstånd.

- Hör du, din hundra djävul, vill du inte komma ner och smaka på min melon, din hundra djävul!

Apans rörelse syntes tilltaga, och Lasses blev icke mindre djup, då han hörde en mänsklig röst uppe ifrån bananen.

- Hemlandstoner, fosterjord och vänner, mina ögon gråta över din säd, aldrig har Norröna tunga klungit så ljuvligt i mina öron, och mitt hjärta är fyllt såsom ett kärl, såsom en kalebass, när eftersommarsolen fyller den med mjölk och kärna!

- Jag tror, ta mig fan, det är pastor Axonius, utbrast Lasse. Och med ett: jag är densamme, störtade prästen ner ur bananen, och i en enda lång omfamning lågo de båda landsmännen vid varandras håriga bröst, badande i prästens tårar.

- Hur i Herrans namn har ni kommit hit? blev nu Lasses första fråga. Vi vräkte ju er i sjön, eller hur? Har någon valfisk uppslukat er och sedan spytt er i land?

- Jag är icke spydd i land, sade prästen, men jag är simmad i land.

- Berätta, berätta, sade Lasse.

Prästen torkade sina tårar med ett pisanglöv och satte sig på en sten. Därpå började han berättelsen.

- Som i en dröm minns jag nu, sedan du, jag säger du efter som vi träffas så här, sedan du erinrar mig därom, att jag blev kastad i sjön, orsaken minns jag ej.

- Å, den var nog tillräcklig, ratio sufficiens, som Aristoteles säger.

- Vem är Aristoteles! frågade prästen.

- Aha, tänkte Lasse, han har också ätit av bären! - Dra på bara och låt Aristoteles vara, sade Lasse.

Prästen fortfor: Sedan jag summit omkring en obestämd tid, minns jag att jag kände botten under mina fötter, varpå jag vandrade i land på en ö, som liknade denna. Sedan jag ätit bär och druckit vatten, lade jag mig att sova. När jag vaknade, kände jag ett egendomligt lugn och en frid, som jag ej erfarit förut. Naturen var mig som en öppen bok, och sammanhanget mellan skapelsen och skaparen föreföll mig så enkelt. Jag kände, att det låg något mörkt förflutet bakom mig, men jag visste ej vad det var. Mitt huvud var lätt, och inga grubblerier tyngde mig. Glad i hågen, som jag aldrig förr varit, vandrade jag inåt ön. Jag hade icke kommit långt på min väg, förrän jag såg en man, som låg på knä framför en avgudabild, vilken han tillbad. Haha! tänkte jag, jag har kommit i hednaland, ty mina tankar voro ännu likasom uppblandade med gamla dunkla föreställningar. Utom mig av raseri över att se en sådan själens låghet, som kunde krypa för en bild av mänskohänder tillverkad, tog jag en sten och slog ner avgudabilden. Då skulle du ha hört på! Mannen skrek och rev sitt hår och kallade mig hedning. Sedan han lugnat sig, frågade jag vilken religion han bekände. Han svarade, att han bekände den milda Nicæanska läran. Som jag icke kände den, fick han förklara sig. Det var den dummaste lära jag hört talas om. Den hade också bara med fyra rösters övervikt blivit antagen på det stora mötet i Nicæa. Jag bad att få en förklaring på vilken gud de dyrkade, och om det fanns mer än en gud! Nej! svarade han, de dyrkade den ende sanne guden! Gott, svarade jag, då dyrka vi samma en. Men vad hade han då med avgudabilden att göra, som var upphängd på en galge? Jo, det var guds son! Det var en dålig gud, vars son lät hänga sig, menade jag. Då svarade han, att det där förstod jag inte. Jag medgav det villigt, men han uttryckte den förhoppningen, att när den helige ande skulle få makt med mitt hjärta, skulle det nog bli mig bättre. Den helige ande, ni ha sålunda tre gudar? Han svarade, att djävulen ännu styrde mig, men när jag kom ur hans klor, så skulle det bli bättre. Haha! Ni ha fyra gudar! Och är det djävulen, världsförsten, som regerar mig, då skall jag be att få hålla mig till honom. Hade han (som regerade mig) skapat den sköna världen med alla dess härligheter, och vore han världsförsten, då skulle jag bekänna honom. Och jag föll ner på min ansikte och tillbad världsförsten. Men då upphov mannen ett anskri och kallade samman en hel skara av sina anhängare. De bundo mig till händer och fötter. Därpå ledde de mig till ett litet besynnerligt hus med en galge på taket. - Vem bor här? frågade jag. - Här bor gud, ty det är guds hus, svarade en av de svarte, ty de voro alla svartklädda. - O, min gud, världens förste, utropade jag, slå deras fräckhet med din åska! Du, som bor över himlarne och har solen, månen och stjärnorna till din fotapall, du skulle bo i detta ruckel! - Nu kom den äldste av de svarte och ville tala vänligt med mig. Han sade, att nicæanska läran var mildhetens lära, och därför ville han vinna mig med mildhet. Han frågade mig, om jag ville älska en jude, som lidit och dött för denna lära. Därpå svarade jag nej, emedan jag för det första icke kände någon jude, och för det andra icke ville älska någon annan än gud. Då blev han ond och sade, att jag skulle fara till helvetet. Som jag trodde, att helvetet enligt hans milda lära skulle vara ett gott ställe, svarade jag: med nöje! - Huru, utbrast han, du vill fara till helvetet? - Ja visst, sa jag. - Då förde de mig in i guds hus! Vid dörren stod en man med en sparbössa och ville ha pengar. Jag frågade, om han visade sin gud för pengar! Då kom en tjänare och slog mig i huvudet med en käpp. Jag bad honom vara mild mot mig, ty jag skulle just nu taga kännedom om mildhetens lära. Därpå förde de fram mig till en stor tavla. Den föreställde helvetet. Överst syntes en gammal vresig man med ett långt skägg, över honom en duva, vid hans fötter ett lamm, däromkring en hel hop andra avgudar med vingar, och under dem helvetet. Det såg alls icke lockande ut. En hop svarta avgudar med tänger knepo män, kvinnor och barn på de ömtåligaste ställen och vräkte dem därefter i en eldbrasa. - Det var styggt, sa jag, och jag greps av ett blint nit att omvända alla dessa olyckliga från deras avguderi. - Är detta den milda nicæanska läran, frågade jag, och är helvetet på detta sätt, då vill jag icke vara nicæanare! - Och så föll jag på knä och bad för dem! O, gud, världens skapare och uppehållare, se ner i dessa olyckliges hjärtan och rör deras hårda förvikade sinnen... Men längre hann jag icke, förr än jag blev kullkastad och utburen.

Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke ville tro på nicæanska läran. Jag frågade hövligt den äldste, om icke deras milda lära hade något mildare straff för en brott som mitt. Man svarade nej. Bålet var rest och iklädd en dräkt med skamliga bilder av världsförsten, vilken hade horn i huvudet och räckte ut tungan, tänk, sådana hädare! fördes jag upp på vedtraven. Under avsjungande av sånger och hållande avgudabilder framför mig, beredde de mig att dö. Jag hade aldrig trott, att sådana vilda människor kunde finnas på havets öar. Nå, stunden var inne, och jag trodde att det var slut.

Då mulnade himmelen och ut ur molnen slog en blixt, flere blixtar, ner i guds hus, ner bland avgudabilderna. - Sen I, sen I, ropade jag, gud slår ner sitt eget hus! Tron I ännu att han bor därinne! - De svarte skingrades, jag slet mig lös. Sedan jag vid stranden tagit en båt, flydde jag till havs, ty hellre omkomma av guds hand än av dessa hedningars. Och nu är jag här, och nu vill jag uppmana er att med mig draga ut och omvända dessa hedningar till den enda sanna läran.

Lasse hade med uppmärksamhet avhört prästens sällsamma berättelse, men mot slutet hade han med än större uppmärksamhet haft sina ögoa fästa på vulkanen, som i fjärran sände ut ett svagt rökmoln.

- Låtom oss gå hem först och tala vid våra vänner, sade han, innan vi draga ut på omvändelsetåg.

De gingo ner i båten och rodde hemåt under lärorika samtal om olika slag av hedningar och om mänskliga villfarelsernas uppkomst. När de kommo hem, var himlen redan förmörkad av rök, och svaga dån hördes i fjärran. Oro rådde bland alla, och man visste icke vad man hade att motse. Prästens återkomst väckte ingen vidare uppmärksamhet, ty man hade annat att tänka på. Hela natten vakade man och arbetade med båtarne, vilka man varit nog försiktig att gömma och hålla i beredskap.

Himlen var röd som eld och de som klättrade i träden, för att samla proviant, kunde se vad de gjorde vid vulkanens sken. Hela följande dagen fortfor man att fylla båtarne med vatten, frukter och löv, ty nu hade man både hunger och köld att befara. Dånet tilltog och marken gungade. På tredje dagen hördes åskknallar, och ut ur vulkanen bröt som ett vattenfall av smältande glödröd lava.

Nu störtade alla i båtarne, och med sorg, gråt och suckar lade man ut från De lycksaliges Ö, där den alltgivande naturen hade fött dem och klätt dem under tre år, där de levat i ro och sällhet, utan kiv och nit, och som de nu måste lämna för att gå okända öden till mötes.

När de kommit ut på havet, började ön sjunka. Träden stego ner under vattnet, och topparne vajade för vågen. De lägre kullarne sänkte sig så småningom, slutligen började även vulkanens kägla att brännas av vågsvallet. Varje sjö, som slog ner i kratern, sprutades upp som ett ångmoln, rödfärgat av den glödande lavan, blåfärgat av det brinnande svavlet och grönt av koppar och andra metaller, som smältes nere i den väldiga ugnen.

Och så försvann De lycksaliges Ö för de olyckliges åsyn, som nu lämnade sig vind för våg att gå döden eller kanske något ännu värre till mötes.


The above contents can be inspected in scanned images: 356, 357, 358, 359, 360, 361

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free