- Project Runeberg -  Svenska öden och äfventyr /
De lycksaliges ö: Femte kapitlet

(1907) [MARC] Author: August Strindberg - Tema: Middle Ages
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De lycksaliges ö

FEMTE KAPITLET

När våra resande efter fem dagars kringflackande på havet äntligen fingo ett land i sikte, voro de nästan alldeles medtagna av köld. Det nya landet, som nu öppnade sig för deras blickar, tycktes vara ett fastland eller åtminstone en ofantligt stor ö. När de stego i land, voro deras matförråd uttömda, och de kastade sig med glupskhet över en massa musslor, som voro uppkastade på stranden, och av denna traniga föda återvunno de småningom kroppsvärmen. Landet syntes hava ett mera kallt klimat, och av alla de härliga fruktträden från De lycksaliges Ö syntes ej ett spår. Av bok, ek, björk, och längre uppåt bergen av tall och gran, utgjordes skogen. Hungriga som de voro, försökte de att äta bokens och ekens ollon, men de mättade icke och smakade dessutom vidrigt. Men mellan träden sprungo harar, rådjur, vilda getter och får, och i buskarne smattrade tjädrar och orrar. De insågo sålunda genast att här gällde leva av jakt och fiske, och att man så fort som möjligt måste skaffa sig varma kläder av djurens skinn, om man icke ville frysa ihjäl.

Lasse utlyste genast ett stort möte och kastade fram följande plan.

Första dagen fick var och en gå på stranden och nära sig med musslor samt uppsöka grottor och ihåliga trän för natten. Men de, som funnit en grotta eller håla, skulle omedelbart därpå skaffa musslor och vatten åt några av dem, som förfärdigade pilbågar att skjuta djuren med, ty hela deras tid vore strängt upptagen. Såsom förberedande arbete till bågtillverkningen påbjöds letandet av vassa stenar, vilka borde tjäna som knivar.

När natten föll på, hade man ej kommit längre än till samlandet av vassa stenar, och man kröp in att sova i hålor, grottor och under de upp- och nervända båtarne. Följande morgon började arbetet med pilbågar, sedan likväl en och annan gjort försök att med kastade stenar döda ett och annat djur, vilkas hudar genast avdrogos och begagnades som kläder åt de minderåriga barnen. När så ett antal bågar på tredje dagen voro färdiga, drogo männen på jakt, och även de kvinnor, vilka ej voro havande eller hade barn att bevaka. Detta var i nödens sista stund, ty alla de musslor, sista stormen uppkastat, voro förtärda. Jaktbytet var icke stort. Prästen och smeden, som råkat sikta på samma hare, kommo i delo om vem som dödat den och skulle ha slagits, om icke Lasse trätt emellan och avgjort saken, så att de fingo dela bytet.

- Nu börjas slagsmålet, sade Lasse för sig själv, och uppträdet gjorde ett dystert intryck på de närvarande.

Man måste äta djuren råa, vilket var vidrigt. Men vid måltiden, som nu anställdes, kommo alla havande kvinnor och de kvinnor, som fått för barnens skull stanna hemma, och begärde att också få äta. Ingen ville dela med sig. Då måste Lasse ånyo träda emellan och ålade varje man, som var far till de födda eller ofödda barnen, att av sitt byte dela med sig åt kvinnorna. Men det var rent omöjligt att få reda på fäderna, ty under de tre åren på De lycksaliges Ö hade män och kvinnor blandat sig med varandra utan att hålla reda på faderskapet. Tvist uppstod. Lasse måste åter gå emellan. Och sedan han delat man och kvinnor i två hopar, bad han varje kvinna välja en man. Sedan måste varje kvinna lova högtidligt att icke pläga umgänge med någon annan man, så länge mannen skaffade henne och hennes barn mat och kläder. Detta funno de alla vara mycket billigt. Men Peter Snagg, som alltid skulle opponera, framkastade den frågan, vad mannen skulle göra, om kvinnan var otrogen, varpå Lasse svarade, att han skulle upphöra ha skyldighet att försörja henne, det vill säga ha rätt skilja sig från henne eller köra bort henne, ty naturen hade icke ämnat att den ene skulle betala den andres nöjen med sitt arbete.

- Och så ha vi äktenskapet färdigt igen, tänkte Lasse för sig själv.

Alla halvvuxna barn fingo av de uppätna djurens ben göra sig metkrokar, och med snodda gräs som revar kunde de börja fiska något smått.

Så levde det unga samhället ett ganska mödosamt liv en tid bortåt. Vintern var grym i grottorna, ty man hade ännu icke någon eld.

När våren kom, märkte man med förskräckelse, att jakten började minska. Färderna blevo allt längre och längre in i skogarne, men man fick i dess ställe sova borta och att släpa hem bytet var ett tungt göra. Tvisten om bytet började bli allmännare och friden var störd. Då i rättan tid, när samhället hotade att störta samman, kom en dag pastor Axonius hem till byn med den så länge efterlängtade eldstenen. Det var ett stycke svavelkis. Men han var avundsam om upptäckten. Och Lasse, som ensam hade minnet i behåll, ingick kompanjonskap med Axonius om skatten. De hade länge sett, huru folket varit missnöjda, de hade märkt, huru en viss ovilja mot den mödosamma jakten uppstått och alla längtade tillbaka efter de sälla dagar, då ingen behövde arbeta. Jäsningen var allmän och hågen att undandraga sig arbetet gick som en synd genom hela samhället. Lasse och Axonius, som hade fullt upp att göra med att påfinna förbättringar i bågars förfärdigande, kläders tillverkning och tvisters slitande, hade icke mycken tid med jakten, varför de måste tigga sin mat av de andra, vilka endast med ovilja lämnade ifrån sig av sitt. Tiden var inne, då de skulle slippa tigga, då de mot en stor tjänst, som de gjorde samhället, kunde fordra som återtjänst att bli födda och klädda. Vintern nalkades och behovet av eld blev kännbarare än någonsin.

Lasse sammankallade allt folket. Därpå framställde han för dem nödvändigheten att draga åt skilda håll och uppsöka nya jaktmarker. Detta kunde endast ske genom att föra bostäder med sig, ty att finna en grotta varje kväll var osäkert. Om man därför kunde bo i flyttbara tält, vore frågan löst. Men för att kunna bo i tält, måste man ha eld. Den som kunde skaffa eld när som helst, den vore den nya tidens störste man. Pastor Axonius hade av naturgudarne fått högre insikt i naturens hemligheter än alla andra, och Lasse hade genom att begagna pastorns vetande tillsammans med honom upptäckt ett sätt att få eld. Nu frågade han samhället, om de ville föda honom och pastorn mot att de fingo eldstenar.

Församlingen svarade med ett skallande ja!

Därpå lät Lasse göra ett bål. Kastade ett mårdskinn över prästens huvud och ett rävskinn över hans skuldror. Därpå mumlade han, vänd mot solen, som han hälsade som eldens källa, några hebreiska ord, vilka prästen besvarade med några obegripliga sådana. Därpå befallde han folket falla på knä. Så slog prästen eld, och bålet stod i ljusan låga.

- Nu, sade Lasse med hög röst, har ett nytt tidevarv ingått. Med elden kunna vi vandra landet runt, och jaktens byten skola aldrig tryta. Hell, hokus, pokus, baraschit, baraj, Mahomet!

Och allt folket dansade som rusiga omkring den sköna brasan. Men prästen, som man ville tillbedja, återvände hastigt till grottan, där han gömde sig.

Sedan Lasse tagit löften av alla att de vid vissa tider skulle komma med tribut, utdelade han eldstenar och befallde folket genast göra sig talt, skifta sig i fem hopar och draga sina färde. När de behövde mera eld, skulle de komma igen.

På sju dagar hade de tälten färdiga, och så drogo de sina färde ut i skogarne, men med tillsägelse att, utom när de kommo med eldskatten, varje år en viss dag vid vintersolståndet, då dagarne började ökas, sammanträda så många som de kunde och med en väldig brasa fira solens återkomst och eldens upptäckande. Dessutom förklarade Lasse, att pastor Axonius genom sitt intima umgänge med gudarne vidare ej kunde ha den äran att se dem så ofta som förut, likasom denne härmed genom Lasse gav tillkänna, att han icke vidare kändes vid namnet Axonius utan ville helt enkelt kallas Uffka, en ord av djup betydelse, vars egentliga mening Lasse ännu icke kommit underfund med, ty det var så djupt att det behövdes sex mansåldrar för att utgrunda det. Och så drogo de sina färde.

Men Lasse ocn Axonius eller som han numera kallades Uffka, vilka icke behövde jaga, sutto hemma vid brasor och smorde kråset. Som de hade mera mat än de kunde äta, mutade de snart några karlar och kvinnor, vilka icke heller hade lust att ränna omkring i skogarne, att dessa skulle vårda deras eld, steka deras mat och sy deras kläder.

- Nu ha vi herrar och tjänare också, sade Lasse för sig själv, få se nu hur det här skall sluta.


The above contents can be inspected in scanned images: 362, 363, 364, 365

Project Runeberg, Fri Mar 17 08:04:15 2006 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/afventyr/12_05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free