Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om uttalet av ei, au ock ey i äldre isländska (Ludvig Larsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Ludvig Larsson.
De stallen där i fråga varande jud tecknas
monoftongiskt äro visserligen jämförelsevis få i förhållande till de
ställen där samma jud tecknas på diftongiskt sätt, men äro
dock alldeles för många för att kunna uppfattas som ett
äller annat slags skrivfel. Därjämte bör man särsjilt komma
i håg, att det icke blott är monoftongiska tecken som
använts i st. f. diftongiska, utan att tecknen ei (a;?) ock ev i
icke så alldeles få fall förekomma som beteckning för jud,
som utan allt tvivel varit monoftonger.
Om man granskar slutsummorna på den ovan stående
tabällen, finner man, att de ställen, där diftongen au tecknas
monoftongiskt, i förhållande till de ställen, där samma jud
tecknas w (au\ äro långt färre än de ställen, där de båda
andra juden äro tecknade monoftongiskt, jämförda med de
ställen, där tecknen ei ock ev förekomma. Medan nämligen
summan för ei förhåller sig till summan för e ock ø som 7: l
ock summan för ev till summan för ø likaledes som 7: l,
förhåller sig summan för w (au) till summan för o, Q ock æ
som 35: 1. Denna rätt märkliga omständighet finner, som
jag tror, sin naturliga förklaring däri, att tecknet cu (au\
såsom jag på tal om de särsjilda hds. redan har framhållit,
även användes för att beteckna det monoftongiska w-omjudet
av a, ock att således frestelsen att i sådana ord, som här är
fråga om, ersätta det med ett monoftongiskt tecken äj varit
så stor som vid tecknen ei ock ev.
Det ligger nu nära till hands att söka näiflfeare
bestämma tid ock rum för den fonetiska företeelse, vars tillvaro
jag sökt bevisa,
Då de här behandlade hds. äro tillkomna vid tiden
1225-1250, är därmed också tiden för det monoftongiska
uttalets förekomst jiven. Det säger sig emellertid själv, att
detta uttal äj med ens utträngt det äldre diftongiska, utan
småningom utvecklat sig ur detta. Denna suksessiva
utveckling avspeglar sig också i de ovan näitida hds., i det att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
