- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
379

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Fornsvenskans behandling av diftongen ia (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fornsvenskans behandling av diftongen ia. 379

möta flera ggr Kk. 11). - Härigenom förklaras kanske även
de ovan s. 373 ur Fragmentet av ÖGL. antecknade
oregelbundna til iamnapa (obs. att i iamnaper a följer efter ia i
ordets alla former) och miata.

Det behöver ej framhållas, att den här påvisade
tendensen är något väsentligen annat än den satsfonetiska regel,
som Bråte trott sig finna i Dale-lagen, och min regel torde
hava för sig betydligt större apriorisk sannolikhet.

När i förmådde att i framljud framkalla
ljudutvecklingen ia>ice, under det att denna övergång icke inträdde i
midljud, så bör man tydligen söka orsaken däri, att i hade i
någon mån olika uttal i fram- och i midljud. Yid
avgörandet av hvilka dessa två uttal varit, är fornsvenskans
behandling av det ursprungliga w-ljudet upplysande. Som
bekant har halvvokalen w i de fornnordiska språken bevarats
efter konsonanter (swa, twå etc.), men i framljud övergått
till frikativa (vara, vin etc.; se Kock: Studier öfver fsv.
ljudlära I l ff.; Ludvig Larsson: Äldsta delen af God. 1812 4:o
s. XV; Kock: Arkiv N. F. I 87 ff.). Jag antar, att
språkets andra halvvokal i behandlats på enahanda sätt: efter
konsonant kvarstod den (i fiarpe etc.); i framljud övergick
den till frikativan j (jämn etc.). Men att halvvokalen i
lättare än frikativan j kunde förändra ett följande a till æ,
är sannolikt *). Då vi numera i rspr. ha ä-ljud så väl i jämn
som i fjärde, beror det antingen därpå, att i de trakter, där
rspr. utvecklats, övergången av i till j i framljud inträdde,
först efter det att iamn blivit icemn, eller också därpå, att

*) I uppteckningar från Dalmålen skall (enligt Lundell: Sv. landsm.
I 64) j vanligen användas i framljud och efter en konsonant (jäta ’äta’ bjärå
’bära’ etc. men i däremot efter två konsonanter (snio ’snö’, friosa ’frysa’ etc.).
Om detta beteckningssätt återgiver uttalet, utgör det delvis en bekräftelse
på mitt resonnemang, men beteckningens berättigande är väl tvivelaktigt.
- Eller skulle möjligen den olika behandlingen av ia i iamn etc. och i flat
etc. bero därpå, att iamn etc. hade fortis lika fördelad på i och a, under det
att fiat etc. hade fortis blott på al

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 14:24:32 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1889/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free