- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjunde Bandet. Ny följd. Tredje Bandet. 1891 /
366

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

366 Kock: Kvantitet och akcent.

sen enligt uttalet i åtskilliga trakter nedåtgående, enligt
uttalet i andra (och kanske de flästa; jmf. Svensk akcent
II, 448) trakter uppåtgående portamento; man kan således
icke härav draga någon bestämd slutsats beträffande det
inbördes musikaliska förhållandet mellan penultima och ultima
i *stainaR etc. Jag antar dock, att penultima legat högst,
ultima lägst (så har redan Verner gjort i Anzeiger für
deutsches alterthuih VII, 12, ehuru visserligen på otillräckliga
grunder).

*StainöR (= nynord. stenar med akc. 2) hade alltså,
enligt här framställda teori, på penultima tvåspetsig fortis,
förenad med en musikalisk akcent, som var sammansatt av en
låg + en betydligt högre ton. *StainåR (== nynord. sten med
akc. 1) hade på penultima enspetsig fortis, förenad med en
musikaliskt hög ton, under det att ultima erhöll en
musikaliskt låg ton.

Men dessa akcentueringssätt harmoniera på ett ganska
tillfredsställande sätt med de två av litauiskan använda
ak-centerna ("geschliffener" eller riktigare "schleifender ton" och
"gestossener ton"). Dessa beskrivas nämligen av Kurschat:
Grammatik der littauischen spr. s. 58 f. på följande sätt: "Bei
dem geschliffenen langen vocal ruht der ton anfangs auf
einer niedern tonstufe und erhebt sich dann wie mit einem
Sprunge auf eine höhere, so dass bei einer solchen betonung
der vocal wie aus zwei theilen zusammengesetzt erscheint.
In dem hiesigen deutsch hort man eine ähnliche tonhebung,
wenn etwa eine frage mittels eines einzigen Wortes
ausgedrückt wird. In dem worte ums, der sinn, lautet das
geschliffene ü so, wie etwa in der deutschen frage "Ruhm?"
"Ruhm sucht er?" ... Der gestossene ton bei langen vocalen
unterscheidet sich von dem der langen vocale des hiesigen
deutsch in der hauptsache fast gar nicht. Die accentuierten
vocale in långas, fenster. . . meldas, binse . . . werden fast
eben so betont wie die entsprechenden in den deutschen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:18:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1891/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free