- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sjunde Bandet. Ny följd. Tredje Bandet. 1891 /
371

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Kvantitet och akcent. 371

vore tydligtvis mycket önskvärt, att det yngre minn kunde
förklaras såsom en direkt utveckling av det äldre nnninö.
Detta låter sig ock göra. Mminö har, oberoende av den
vanliga synkoperingsregeln och fore dennas tillämpning,
övergått till *mmnö på grund av likheten hos de två
omedelbart efter hvarandra följande stavelserna -in.
Utvecklingen är besläktad med den i fsv. ficerpadel .> fiærdel,
hvat-vetna ;> hvatna, nysv. nion(de)del etc. (Kock: Undersökn. i
sv. språkhist. 65, Arkiv N. F. III, 190). *Mfwwð
utvecklades på vanligt sätt till minn. Ack.-formerna pinn, sinn
ha tydligen havt en likartad utveckling; ovisst är det väl,
om detsamma varit fallet med part. sådana som bundinn
(så att dessa utgått från en bildning på -inö).

Så vitt jag ser, finnes intet hinder för att med min
ovan utvecklade teori för de två nordiska
akcentueringssät-tens upphov förena min i P.-B:s Beiträge XIY, 75 ff.
framställda åsikt, att den biakcent, som redan i urgerm. tid
tillkom ändelsevokaler, hvilka omedelbart följde på korta
rotstavelser, utgör en reduktion av den på ändelsen hvilande
indo-eur. fortis.

Såsom huvudresultat av denna undersökning torde kunna
antecknas:

1) Det samnordiska språket använde akc. l i ord, som
förlorat en på urnordisk ståndpunkt omedelbart efter
rotstavelsen följande vokal, vare sig att orden i det samnordiska
språket voro en- eller fyrstaviga, enkla eller sammansatta.

2) den samnordiska regeln för konsonantförlängning
efter lång vokal bör sålunda formuleras: i tvåstaviga (och
fyrstaviga) ord har en intervokalisk kort konsonant förlängts,
när den föregicks av en lång rotvokal med enspetsig fortis
och efterföljdes av en vokal med levissimus 1):

*) Står även den samnord, (eller den mycket tidigt i de skilda <nord. språken
inträdda) kvantitets-förändringen i många ord från lång vokal -j- lång
konsonant till kort vokal -f lång konsonant i sammanhang med akcentueringen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:18:27 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1891/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free