Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Beyging sterkra sagnorða í íslensku. Jón Þorkelsson hefir samið». Af Elis Wadstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Wadstein: Anmälan.
b r eg Sa. Förf. anför flere sitat på vok. i i rotstavelsen i pres.
ind.., där det får förklaras såsom beroende på urgerm. i-omjuå,
samt även några från pres. konj. ock inf., dit i således spritt sig
från pres. ind. - Fårmen brugdom Eg. 244.15 anser förf. s. 46
möjligen kunna vara "eiiitala = ek brá, því ad í fornum skaldskap
finnast vida myndir á -m, sem virðast vera fyrsta persona eintölu";
på samma sätt uppfattar förf. ock i det följ. s. 135 Fragum OH.
244. 34, fragom Mörk. 134. 32 (dessa två med tvekan), s. 199
he-tomCj hetumc (enl. förf. <c hetom ek] Grimn. 4 ggr t. e. 48.6.
Förf. jer dåck icke någon slags motivering för antagandet av
dylika l pers. sing.-fårmer 1). Jag vill här nedan föreslå en dylik,,
då man onekligen skulle önska någon annan förklaring än den
jängse på dylika i det äldre språket (icke blott i skaldskap) «äj
sällan förekåmmande farmer. [Jag vill ytterligare påminna om (jfr
Rydqvist, Sv. spr. lagar I. 470 fi’.) t. e. ráåomc "jag råder" flere
ggr, dyliomc "jag döljer", logpomc "jag lade", alla tre eksämplen i
den äldre eddan, ec bióþomc "jag bjuder" Homil. 194. 27, ec comomc
"jag kam" Homil. 97. 3, ec ætlornk "jag ämnar" OHm. 41, ec
qvæ-momc "jag kåmme" OHm. 92; dessa hava hittils,, ock så nog redan
i äldre tid, fattats såsom med.-passiver äller såsom innehållande ett
suffigerat mik, men om and. -om i l:sta sing, kann rättfärdigas,
så är det ju mycket tilltalande att få fatta -k såsom ett suffigerat
ek; såsom passiv kan för rasten omöjligen fattas: hengdom iek
"jag hängde" D. N. I. 600]. Den hittils antagna förklaringen
av dylika farmer är ju den, att de bero på lån från l plur.,
men vad som skulle föranlett ett dylikt lån, har man långt ifrån
kunnat tillfredsställande visa. Nu är emellertid troligt, att
värk-ligen en sing.-ändelse förefunnits, som hos en stor del värb jivit
samma utseende åt l sing, som åt l plur.; just därför hava så, i
likhet med vad man anser hava sjett vid mediopass, (jfr Wisén, Ark.
I. 370 ff.) ock vid suffigering av mik (Noreen, Aisl.-an. Gram. §
380. 3), övriga värbalfårmer av l sing., som icke jenom nyss
antydda ändelse blevo fullkomligt lika med l plur., faktiskt utbytts
mot denna, för att fullständig överensstämmelse i alla fall skulle
ernås. Den sing.-änd. jag na åsyftar (jfr Fritzner i Norsk Tidsskr.
f. Vid. og Lit. 1847 s. 396) är för pres. s. k. ptematisk and.,
som ju ganska långt ned i tiden finnes kvar i em "(jag) är", ock
som ju en gång även i nord. språk bor hava havt en betydligt
vidsträcktare spridning - jfr förh. i vgerrn. spr., särsj. l:sta
pers.-typerna habém, salbom; att just -øm, -«m-typen i nord. skulle
blivit jenomgåeride, har då berott dels på, att så betydligt många
värb tillhöra den 1. sv. konj., dels på, att 1. pers.-änd. hos en hel
mängd värb faktiskt en gång innehållit -u. I svaga pr e t. kan ock
*) Se numera Thorkelssons avhandling ovan s. 34 ff., hvilken red.
mottog i mitten av november 1890. Då Wadsteins anmärkningar emellertid
delvis komplettera Th:s utredning, meddelas även de; red. erhöll W:s
recension den 3 jan. 1891. A. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
