- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
139

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Gramm, och etym. unders. 139

13-19 varit den normala, har därför, troligen genom de två
gruppernas inflytande på hvarandra, mera undantagsvis
13-16 kunnat hava fortis på förra, 17-19øpå senare
kompositionsleden. Såsom spår av dessa akcentueringssätt
uppfattar jag följande former. Jämte det normala siautiän
anträffas även någon gång siotián *). Såsom jag havt tillfälle
visa (Om några atona [Lund 1879] s. 17 f. noten 2; Svensk
akcent II, 329 f.), övergår au i de nordiska språken till o i
relativt oakcentuerad stavelse: auk> ök (konjunktionen),
skaut-konungr > skotkónunger (men skåutkonungr > fsv.
skåtkonun-ger) etc. På samma sätt har den i siautiän mötande
trifton-gen utvecklats till io (siotiän)^ när fortis föll på senare
kompositionsleden 2). Siotiän är alltså en kompromissform,
uppkommen av *siotäfn och siåutiän, eller ock har siautiän
relativt sent erhållit fortis på ultima genom inflytande från 13
-16, och siautiän omedelbart övergått till siotiän. ^-ljudet
i det nysv. aderton (fsv. ättartän, adliertän) kan ock
förklaras av fortis’ forna plats på senare kompositionsleden
(Bugge), men väl även genom inflytande från åttan :> a’ttan,
där ä ljudlagsenligt förkortades framför lång konsonant i
stavelse med enspetsig fortis (Kock i Arkiv N. F. III, 372 noten).
Emellertid förekommer i isl. en gång fiortianda i st. f.
ßortanda. Gislason har på metriska grunder sökt visa, att
man även använt *prettiän, *ßmtiän (Aarbøger 1879 s. 160 if.),
och Noreen (Arkiv N. F. II, 331) söker göra troligt, att man i
fsv. brukat *s(i)axtiän, hvarav genom dissimilation *saxtiän och
genom analogipåvärkan det i YGL. I ofta mötande saxtan
uppstått. Former på -tian för 13-16 kunna förklaras
antingen så, att man redan på urnordisk ståndpunkt kunde fa-

*) Formen möter i Thomas saga s. 477 (jmf. Oxford-ordboken) och
skrives där siotián (icke siotián}.

2) Andra förut opåaktade exempel på Ijudutvecklingen au > o i
semi-fortis-(eller infortis-)stavelser äro Audfinnus : Odfinnus ("Episc. Berg. Norw."
Svenskt diplomat. IV), isl. aurJcunnast "vansläktas", aurkynia : orlcynia
"van-slaktad" (genom anslutning till úr även urJcynia).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free