Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Gramm, och etym. unders. 141
i-ljud i första stavelsen. Påvärkan från ßmm vållade, att mt
i fimtán kvarstod, men då pnr ej kunde utöva dylikt
inflytande på *primtän, övergick detta till *printän genom
partiell assimilation mellan m och £, kanske framkallad därav,
att första stavelsen saknade fortis. Liksom nu
ljudförbindelsen -ini- även annars på samnordisk ståndpunkt dels
kvarstår, dels övergår till -ett- enligt en icke fullt utredd regel
(fsv. vinter ; isl. vettrr fsv. væter etc.), så övergick *printän
vanligen till isl. prettän, fsv. prcettän, men från den
kvarstående formen *printän inträngde n stundom i isl. prentändi
fsv. præntände. Akcentueringen av *printän (prettän) var
ganska växlande. Jämte den gamla akcentueringen *printä’n
hade man även *prlntän (den nu i tretton etc. brukliga), men
dessutom kanske även fakultativt *prmtän (eller pnntiän?}
med akc. l efter 17-19 (alltjämt höres någon gång uttalet
tretton). Säkerligen utvecklades vid ett av dessa
akcentue-ringssätt ljudlagsenligt prettän, under det att vid ett annat
akcentueringssätt *printän ljudlagsenligt kvarstod; jag skall
dock ej nu uttala någon bestämd mening om, med hvilket
akcen-tueringssätt den ena eller andra behandlingen av ordet
ljudlagsenligt var förenad. Om Noreen i Pauls Grundriss I, 461
§ 66 har rätt i sin förmodan, att nt assimilerades till tt,
utom när en följande stavelse hade biakcent, så uppstod
prettän vid uttalet *printä’n, under det att däremot
*prin-tän kvarstod.
Att i fsv. det långa ä-ljudet i ändelsen -tan tidigt
förkortades, framgår dels därav, att i många bygdemål ändelsen
övergått till -tan (tråttan etc.; och i sådana hade -tan
förkortats fore ljudutvecklingen ä > å i gå etc.), dels därav, att
man åtminstone redan omkring år 1400 finner stavningen
-ton i sådana urkunder, som återgiva det av ä utvecklade
långa å-ljudet med a(a). Så har t. ex. nr 1743 i Svenskt
dipl. N. S. II (från år 1413, Strengnäs) trætton 3 ggr men
oppå, a "på", åar etc. I denna trakt hade ä i -tan visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
