Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Beckman: 1700-talets svenska.
följande från Hjärne hämtade serie: eng. o4 (not) sv. d, ital. fr. o,
sv. co. Orth. 24. Andra seriedelar finnas forövrigt så pass många,
att genom deras sammanställande ett vokalschema av modernt
utseende kan erhållas.
A betecknar enligt Hof 2 ljud, i ordförrådet motsvarande [v]
ock [a] ock enligt vokalserien ovan stående i samma inbördes
förhållande som dessa ljud. Eng. a3—oz (all, saw, not) identifieras
nästan genomgående med sv. a *). Redan Hjärne har dock
iakttagit en skilnad ock Mannercrantz tillämpar jämförelsen på sv. a,
"uttaladt efter det ringare folkets munaart". Jämförelsen visar
emellertid, att man närmast tänkt på ett ljud liknande vårt v
(bokstavsnamnet). Manuercrantz 24, Hjärne 24, 30.
Anm. Hof meddelar, att /o/-ljudet ej skulle vara alldeles
allmänt vedertaget särskilt bland dem som anses tala väl. Härmed
må sammanhållas, att Uppländingen Aurivillius säger: "A semper
in quacunque voce .... unum eundemque, æquabilem et purum
sonum habet", ock Hjärne känner blott ett a-ljud, under det
värm-ländingen Lagerlöf iakttagit två. Det är väl icke otroligt, att [a]
först utvecklats i Värmland (Lagerlöf) ock Västergötland (Hof;
med flere orter i samma del av landet. Ljudet [af var dock på
god väg att intränga i rspr., ty H. har "ej många hört, som icke
bruka detta liudämne, och i de flästa swänska landskapen är det
wedertagit". R. S. 204, 205; Dial. 31.
E. Det starktoniga e hade på Aurivillii tid med säkerhet ej
(såsom numera i uppländskan) sammanfallit med ä, ock även på
1700-talet skiljas ljuden t. ex. av Sahlstedt ock Hof. Jfr. § 4, Ä.
— Vårt [d] skiljes av de flesta grammatici ej från e, ä, men
Pourel (1650) visar genom att jämföra e i dike med fr. "e sourd",
att fd] på hans tid existerade. I själva värket torde vi haft
två [dj, ty flere äldre grammatici skilja på e ock ä även i
svag-toniga stavelser enligt regeln: e i öppen, ä i sluten stavelse, ex.:
ande, alle, samme, förste, kallade, smickrar e, menige; men:
all-delas, tagas, vankälmod, tjänstän, glasät. Exemplen äro hämtade
från Sahlstedt2), som formulerar regeln ungetär så som jag gjort,
dock utan att annat än genom exempel framhålla
ändelsestavel-serna. I överensstämmelse härmed yttrar Botin 3): "Ord, som slutas
f)å -e, hafva alltid rätta uttalet af e, men så snart artikeln
tillagges, förbytes uttalet ifrån e till ä". B. anger även som
uttalsformer vinipäl, sakän, husät. Liknande iakttagelse har gjorts av
Ljungberg 4). — Men redan på 1600-talet har den gjorts. Bortse
vi från den uppgift hos Aurivillius, som jag i Sv. Landsm. velat
tyda på stavelsebildande l, n, r etc, så igenfinna vi regeln t. ex.
’) Samma engelska ljud likställes av fransmannen Miege med fr. å.
2) I de olika grammatikorna på ljudläran under E, G ook K. I några
exempel på denna avdelning skriver jag ä) då författarne ange sådant uttal,
även om de icke utsätta detta bokstavstecken. 3) s. 20, 26, 37. 4)
Ljungberg sid. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
