Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några anmärkningar om nordiska personnamn (E. H. Lind) - 3. Ytterligare om betoningsförhållandet mällan för- ock äfternamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
68 Lind: Nord. personnamn.
orsaken, att denna m&ste betydligt övergå andra substantivs. Även
dessa kunna ju vara i saknad av satsakcent, ock somliga äro det
ganska ofta1). An oftare än substantiven stå, såsom var ock en
lätt kan övertyga sig om, verben utan satsakcent. Så särskilt då
preposition äller adverb följer omedelbart äfter, t. eks. hålla fore,
ligga äßer, fara bort, låta illa; så ock mycket ofta framfor objekt,
t. eks. rulla Mot, röka pipa, fälla tänder, föra stat, hissa segel
o. s. v. Trots den högst betydliga tonlöshetsfrekvensen utmärka
sig, mig veterligen, verben i det hela icke genom någon högre
grad av föränderlighet än substantiven. Jag ser häruti en tydlig
fingervisning om tillrådligheten av mycken försiktighet vid
användningen av tonlöshet såsom förklaringsgrund till allehanda
ljudhistoriska företeelser. Även en ansenlig tonlöshetsfrekvens kan
synbarligen vara utan all värkan. Kock säger nu visserligen, att det
skall vara "mycket ofta", "ytterst vanligt" o. s. v., men i
värklig-heten äro hans anspråk så moderata, att dessa uttryck faktiskt för
det masta äro liktydiga med ett någon gång, då ock då äller dylikt.
Så bland annat i fråga om den svagt betonade Vokativen. Jag
kan icke finna, att vokativen över huvud är så ytterst vanlig. Den
är väl tvärt om den minst vanliga av kasusformerna, ock här är
ju dessutom endast fråga om den svagare betonade vokativen. Om
denna kasus oftare är starkt äller svagt betonad, tilltror jag mig
icke att avgöra. Tonlöshetsgraden synes mig icke häller vara den
lägsta möjliga. I två sådana uttryck som tyst, gossar ock tyst,
mina gossar kan jag icke märka någon skillnad i substantivets
betoning, men pronominet i det senare är märkbart svagare
betonat. Sammaledes har enligt min uppfattning förnamnet i Kalle
Petersson, vid normalt uttal, en lägre tonlöshetsgrad än i vänta,
Kalle. Den vokativa tonlösheten gäller för övrigt icke endast
förnamn, utan lika väl äfternamn samt, icke "jämförelsevis f&",
såsom K. uttrycker sig, utan en mängd appellativer. Jag
inskränker mig till att påpeka öknamn, smekord ock skällsord.
Dessa sista äro sannerligen icke f&, ock de stå bestämt lika ofta
som förnamnen i vokativ. Är det nu rimligt, att den vokativa
tonlöshetens destruktiva inflytande skulle hava inskränkt sig till
förnamnen ock lemnat alla andra vokativt brukliga substantiv
oberörda?
Men, svaras förmodligen, förnamnen äro relativt obetonade
icke blott i vokativställningen utan även i flera andra, s. 267
uppräknade fall. Vi övergå således till betraktandet av dessa.
Ett sådant skall enligt K. vara "omedelbart framför öknamn".
Jag antager, att här menas binamn, bland vilka öknamnen ju
endast bilda en grupp. Detta fall skall hos forntidens nordbor
hava varit "ytterst vanligt". Binamnen äro så många, säger K.,
*) Min anmärkning härom i förra uppsatsen har r&kat fa en sådan
formulering, att den onekligen kan missförstås, men lika säkert är, att den
icke behöver missförstås. Allt beror därvidlag p& den goda viljan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
