Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några anmärkningar om nordiska personnamn (E. H. Lind) - 3. Ytterligare om betoningsförhållandet mällan för- ock äfternamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lmd: Nord. personnamn. 69
de fylla en hel bok. Ja, det är sannt nog, att de äro många; de
äro till ock med åtskilligt fler än som finnas upptagna hos K.
Rygh. I en literatur med så utomordentlig personrikedom som
den isländsk-fornnorska är det naturligt, att antalet skall bli stort.
Men då det gäller att konstatera tonlöshetsfrekvensen, så ligger
den avgörande vikten icke därpå, huruvida det var vanligt, att
personer hade binamn, utan därpå huru ofta dessa användes i
dagligt tal. Detta senare hava vi tack vare framför allt de isländska
sagorna möjlighet att bedöma. Sagorna visa, att det i forntiden
visst icke var "ytterst vanligt" utan tvärtom ganska ovanligt, att
personer betecknades med förnamn jämte binamn. Det vanliga är,
att förnamnet ensamt användes; binamnet, där ett sådant finnes,
vidfogas endast undantagsvis. Regeln var, att äfternamn över huvud
icke brukades i onödan. Därför är det i literaturen egentligen vid
personers mera tillfälliga omtalande, som binamnen komma till
synes. Så snart iogen förväksling äller ovisshet är att befara,
inskränker man sig till förnamnet. Belysande eksempel härpå
anfördes i min förra uppsats. De kunde lätt mångfaldigas. Den ene
av Fóstbrœdrasagas jältar, skalden Tormod, har som bekant
binamnet KólbrúnarsJcáld. I Uauksboks redaktion av sagan
förekommer detta binamn på fäm ställen, annars överallt, på
hundratals ställen, endast pormóSr. Sammaledes i Finnboga saga, där
binamnet hinn rammi användes på summa sju ställen. Att
från-känna sagorna, som äro en så värklighetstrogen återspegling av
forntidens liv, vitsord i detta fall, lär icke lyckas. Att i
forntidens talspråk binamnens bruk var än sparsammare än i literaturen
är, såsom förr anmärkt, högst antagligt. Allt nog, forntidens
namnskick var sådant, att förnamnens tonlöshet omedelbart framför
binamn, även om denna vore konstaterad, icke kan antagas hava
haft någon nämnvärd betydelse äller värkan i här i fråga varande
riktning.
Jag påpekade vidare det märkliga sakförhållandet, att binamn
äller äfternamn nästan icke alls förekomma på runstenarne. K:s
resonemang härom s. 262 är egendomligt. Han synes uppfatta
resandet av dessa minnesmärken såsom en ren familjeangelägenhet,
vadan binamns åsättande skulle vara onödigt äller till ock med
olämpligt. Värkliga förhållandet är väl, att runstenarne, alldeles
som gravstenar nu för tiden, visserligen i allmänhet restes av
familjen, men ingalunda fór familjen utan för allmänheten ock
äfter-världen, ock därför måste det också vara lika angeläget då som
nu, att namnen ditsattes noggrannt ock fullständigt. Att så även
skett enligt den tidens uppfattning, därom kan man vara förvissad.
Runstenarne äro därför särdeles ägnade att i den klaraste
belysning framhålla förnamnens dominerande betydelse i forntiden,
ävensom att visa, huru denna i en period, som ligger före den
egentliga literaturens framträdande, var än mera prononcerad än längre
fram i tiden. Att binamnet stundom kunde vara ett öknamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
