Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 Hellquist: Nord. verb på -k, -l, -r, -s, -t.
osökt om de bekanta indoeur. konsonantstam marna på -ad, -id,
som också nästan allmänt anses såsom deras urkälla1); jfr got.
lauhatjan < indoeur. *louhzd- : gr. Åeimad-, ags. liget; se v. Bahder
Die Verbalabstracta s. 113, Kluge Nom. Staramb. § 214 och Pauls
Grundr. I. 381, Wilmanns D. Gramm. II. 106. Enligt sistnämnde
författare är det sannolikt, att -atjan, sedan det utvecklats till
själfständigt suffix, närmast bildat afledningar af nomina och först
senare af verb, något som man ock på grund af dess ursprung
har skäl att vänta. — Af de här nämnda afledningarna är -atjan
den enda, om hvilken man med tämligen stor bestämdhet kan säga,
att den redan i got. uppträder såsom själfständigt bildningselement.
Så är t. ex. för swogatjan intet nominalt grundord bekant, ehuru
ej den möjligheten, att ett sådant funnits, men gått förloradt,
därför är utesluten. I fornhögtyskan däremot hafva de motsvarande
verben på -az(z)en, -ezen, -issen redan svällt ut till en tämligen
betydande och lifskraftig grupp; jfr Wilmanns D. Gramm. II. 106
följ.; så ock i anglosaxiskan. Betydelsen är där vanligast iterativ
eller intensiv.
Verben på -isån hafva äfvenledes egentligen nominalt ursprung;
jfr lat. <merare till onus, got. hatizön till hatts,* fht. egisón till got.
agis n., fht. sigirön till got. sigis n. Möjligen är denna afledning
att betrakta som själfständigt verbalsuffix redan i got. walwisón
till walwjan; jfr Wilmanns Ð. Gramm. II. 104. I fornhögtyskan
saknas ofta motsvarande s-stam, så i synnerhet i anglosaxiskan,
hvadan man väl först för dessa språk torde mera bestämdt kunna
antaga, att -isón utvecklat sig till verbalt bildningselement; jfr t. ex.
fht. (h)riuwison ’bereuen’ till (h)riuwan.
Suffixen -l och -r tillhöra äfvenledes ursprungligen verba,
hvilkas grundord redan är bildadt med dess afledningar.
Anledningen, att dessa konsonanter sedan utlöste sig såsom själfständiga
verbsuffix, var naturligtvis den, att de resp. verben äfven kunde
för språkmedvetandet referera sig till besläktade ord utan suffixalt
-l eller -r, t. ex. fht. stammalon (till adj. stammat), som
uppfattades såsom bildadt af stammen ’stamma’ eller adj. stam(m)
’stammande’; jfr Wilraanns D. Gramm. II. 93 o. 97.
Osäkert är, hur det förhåller sig med verben på -k, t. ex.
fht. *horahhón (mht. hórechen ’horchen’) till got. hausjan. K har
nämligen som nominalsufnx aldrig spelat någon betydande roll i
germanska språk. Då det emellertid, ehuru sällan, uppträder bland
annat just i adjektiv, är det sannolikt, att den talrika kategori af
nordiska verb på -k, som tydligen äro afledda af vid sidan befintliga
adjektiv, ursprungligen har sin tillvaro att tacka sådana paralleller
som fht. ippihon ’revolvere’ till got. ibuks eller ags. ieldcian ’delay’
till fht. altih (jfr Kluge Nom. Stammb. § 213), hvarom mera nedan.
*) Nomina ur verben härleder däremot Fick Bezz. Beitr. I. 828. Om
en annan numera uppgifven åsikt om denna aflednings ursprung se Leo
Meyer Die got. spräche s. 101.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
