Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrunga-stenen (Erik Brate)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brate: Fyrungastenen.
341
Riktigheten av detta antagande bekräftas av en annan
ålderdomlig inskrift L. 1183, B. 889 Bjälbo, Ögl., som jag
undersökte 1894. Den lyder:
trikiaR + risþu + stin + þisi + aft + kribunta + sin
+ lufi + rist + runaR + þisi + iuta + sunu
’Huskarlarne (?) reste denna sten äfter Grim, sin husbonde,
Joddes son. Luve ristade runorna’. Inskriftens sista runa
är u, såsom ock B. 889 har, icke R som L, 1183 tror; sista
ordet är sålunda sunu en ålderdomlig ack. sg., som blått
kann bestämma Ghrlm, icke Lufi. B. 889 har luki men lufl
är tydligt, utom att roten av nedre tjännestrecket ock
runans spets icke synas av runan f. I förbigående vill jag
i fråga om denna inskrift, som utom sunu även har
ålderdomligheten aft, ock det i prosa, påpeka, vilket värde den
har som bevis på att monoftångeringen av de fsv.
diftån-gerna åtminstone i Österjötland inträtt tidigt, risþu, stin,
rist. I anårdningen visar den sig ock som ett intresangt
mellanled mellan den radvisa anårdningen hos
rökstensgruppens inskrifter med bibehållen. diftång ock yngre
inskrifters slinga, se B. 889.
För svårigheterna med sunuR Gursten, sunu Bjälbo
med bibehållet u} men å andra sidan sun Gursten med
bårtfallet, ser jag ingen annan lösning än den Runverser
s. 310 noten av mig föreslagna spesialförklaringen för
’sån’, att ändelsen u sjyddats av en biton, som utjör en
återstod av dess ie. slutbetoning, skr. sunu-. Det synes
mig dåck, som om denna uppfattning ingalunda behövde
innebära någon motsats till Bugges förklaring Runverser s.
362: "sun i Modsætning til sunuR forklares deraf, at hint
står i enklitisk Stilling". Både det urjermanska
uppjivan-det av den ursprungliga huvudtonvikten på ändelsen ock
det särspråkliga av ändelsens biton hava äfter
analojibild-ningars art naturligtvis sjett så småningom ock under
mångfaldig vacklan ock det är ju rentav sannolikt, att denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
