Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Adolf Noreen: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan.
209
förd år 1200, och jag menar därför att man vid detta år (ej med
N. vid 1225) bör sätta en period gräns.
Jag uppställer alltså denna periodindelning och med följande
namn:
1. Inskrifts-perioden till 1200. Väsentliga källor: namn och
andra ord, lånade från svenskan till andra språk, samt särskilt
runinskrifter.
2. Landskapslagarnas period 1200—1350. Under denna
framträda ofta i källorna karakteristiska drag hos de olika landskapens
bygdemål. Väsentliga källor: landskapslagarna, latinska och svenska
diplomer, några fárre runinskrifter.
3. Eiksspråksperioden 1350—1525. Till denna periods
talrika källor, som i regeln karakteriseras av ett väsentligen enhetligt
riksspråk, höra även de olika redaktionerna av rikslagen.
§ 57 II B, 1 (s. 51). Enligt N. hava kortstaviga ord
semi-fortis (eller, såsom han uttrycker sig, "starken nebenton") på andra
stavelsen: koma etc. Detta är helt visst icke riktigt, utan dylika
stavelser hade normalt, såsom jag på andra ställen framhållit, stark
levis, alltså en akcent, svagare än semifortis, som hvilade på senare
kompositionsledens rotstavelse i’ flertalet sammansatta ord
(sktft-könunger, sif-skàper etc), men starkare än den svaga levis på
andra stavelsen av långstaviga siraplicia med akc. 2: räpa etc.
Jag skall med några ord visa detta. I Psv. ljudl. I, 139 f.
har jag framhållit ett anmärkningsvärt förhållande i UL. Under
det att här i enkla ord ändelsevokalen a genomgående försvagats
till ce> både då rotstavelsen är kort (fara > färce etc), och då den
är lång (räpa >- räpce etc), så kvarstår det äldre så väl korta som
långa a alltid eller fakultativt i stavelser med semifortis, t. ex.
sifskaper, twœfaldcer, part. eghande, afrap, prcettan. Det är
självklart, att det är semifortis på andra stavelsen av t. ex. sifskaper,
eghande, som konserverat a-ljudet i motsats till utvecklingen fara
;> färce etc Detta menar även N. § 141 anm 1, och han anmärker
där, att övergången fara :> färce gör troligt, att ultima
nedsjunkit till "svagtonighet"; närmare bestämt skulle tydligen (jfr § 57
II B, 1, s. 51) enligt honom denna "svagtonighet" vara att
bestämma såsom "svag biton", d. v. s. enligt min terminologi svag
levis. Att fara vid övergången £ill färce hade infortis
("svagto-nighet"), är självklart, men då i fsv. rspr. svag levis och levior
konserverade ändelsevokalen a (räpa etc. etc), så kunna vi tryggt
säga, att på ultima av fara z> färce i UL:s språk hvilade en svagare
akcent, som närmade sig till eller var levissimus. Men vi behöva
icke närmre inlåta oss på, hvilken grad av infortis fara > färce
hade på ultima i UL:s språk; det är tillräckligt, att det hade
infortis (= "svagtonighet"). och att sifskaper etc. hade semifortis (=»
"stark biton"), hvarom N. och jag äro ense.
Just detta visar, att även på ett något äldre stadium fara
hade på andra stavelsen en svagare akcent än sifskaper. Ty hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
