Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201 Mjöberg: Anm&lan.
nn överallt anses som ett oting ock således icke längre har någon
på innehållet vilande uppgift.
Det sistnämnda är även karakteristiskt för förf:s ohistoriska
syn på ämnet. Enligt inledningen (s. 6) gör avhandlingen anspråk
på att "vara utgångspunkt och begynnelse för en teckning av de
poetiska friheternas historia i vår diktning". Men en teckning,
som vill vara historisk, torde finna föga att hämta ur denna bok.
Ett helt århundrades diktning är här omspänd utan ringaste
fest-hållande av dess utveckling. Betecknande är att förf. ordnat sina
beläggställen i bokstavsordning efter skaldernas namn *), så att
t. ex. Daniel Fallström uppträder mellan Fahlcrantz och Franzén,
ock Ling mellan Levertin och Malmström. Enligt min mening
har det varit olämpligt att uttänja studierna över ett helt
århundrade — gränsen bakåt tycks under alla förhållanden satts
godtyckligt, ock förf:s antydningar till en motivering äro synnerligen
svaga — men då nu ett sådant val en gång gjorts, så hade det
varit mer fruktbärande att grundligare genomgå ett fätal
epokskalder än söka flyktigt övertara alla, även andra ock tredje
rangens. Det skulle aå utan tvivel blivit lättare att överskåda, vilka
egenheter som äro speciellt utmärkande för de olika
litteraturskedena. Betänkligast av allt finner jag dock förbigåendet av
Runeberg. Icke ett enda citat från denne just i språkbehandlingen
så oerhört intressante diktare, som för femti år sen skrev ett
värs-språk så rent och tuktat som de fleste av våra moderna skalder,
ock som dessutom haft ett Bå stort inflytande på vår diktning
under senare delen av 1800-talet! Men förf. har intresserat sig för
Thekla Knös och Herman Sätherberg och Harald Jacobson ock
Hans Vik, vilken sistnämnde citeras på ett par håll utan att dock
ha f&tt komma med på slutlistan över citerade författare.
Med en dylik ohistorisk uppfattning kan man naturligtvis
icke ha öga för vilka friheter som under denna tid bortkastats
som obehövliga kryckor, ock vilka diktare som först gjort sig
oberoende av dem. Och dock gör förf. i inledningen (s. 6—7) anspråk
på att ha gjort något för litteraturhistorien betydelsefullt ock
tillvitar, stödd på Eisters auktoritet, äldre litteraturhistoriska forskare
brist på filologiskt intresse. I det sistnämnda kan jag vara ense
med både Ernst Elster ock dr Berg, men den senares
värsspråks-studier äro ingalunda något bevis på att litteraturhistorikern
behöver lära av filologen.
Det vore ju för mycket begärt, att förf. bland det 70-tal
skalder han medtagit skulle ha öga för deras individuella
språkvanor eller i allmänhet ange, hos vilken varje egenhet först
uppträder ock har störst frekvens. Han säger sig dock (s. 89) ha
genom exemplens olika mängd angett ae olika författarnas språk-
*) Flerestades äro exemplen ioke alls ordnade, ntan slungade om
varandra utan märkbar princip, t. ex. sidd. 84, 58—59, 180—182, 158-155, 289,
241—245 o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
