Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Brytningen i fno. språk. 339
Kritiska anmärkningar till frågan om
brytningen i fornnordiska språk.
För några år sedan framställde jag i två särskilda av-
handlingar en ny teori fór att utreda den yngre brytningen.
I den förra av dessa avhandlingar ”Till frågan om brytning
och nasalvokaler i fornnordiska språk” (Ark. nf. X III s.
161 ff.) behandlade jag väsentligen blott a-brytningen. I
den senare avhandlingen ”Om w-brytningen i fornnordiska
språk” (Ark. nf. XY s. 234 ff.) var det, såsom titeln an-
giver, a-brytningen, som jag sökte belysa. I båda dessa av-
handlingar satte jag den yngre samnordiska brytningen i
intimt samband med och beroende av den samnordiska ak-
centueringen, sådan som denna av mig framställts i Alt-
und neuschwedische accentuierung (1901) och annorstädes.
Mina undersökningar i dessa två uppsatser (jmf. även
Kock Ark. nf. X III, 385; XYII, 142 noten och Svensk
ljudhistoria I, s. 122 ff.; II, s. 351 f., 372 f. *) gåvo föl-
jande resultat:
A-brytningen.
Under det att den äldre a-brytningen (som värkades av ett
i literaturspråken förlorat a) ljudlagsenligt inträdde under sent
urnordisk tid så väl i kortstaviga som i långstaviga ord (t. ex.
urnord. *eka > fnorska fsv. iah ’
jag’, urnord. *feta > fsv. fiat ’fjät’;
urnord. *berga>\s\. fsv. biargQi) ’berg’), så inträdde den yngre
a-brytningen (som framkallades av ett alltjämt i de fornnord. lite-
ratur-språken kvarstående a i ändeisen) i olika utsträckning i
de olika fornnordiska dialekterna.
Till belysning av den yngre a-brytningen må först erinras
om förlängningen av ändelsevokaler vid förlust av ett slutljudande
-n under sent urnordisk (samnordisk) tid och om hvad därmed står i
samband. Liksom i fortis-stavelse en omedelbart föregående vokal
förlängdes vid »-förlust (t. ex. a » > is l. fsv. à ’på’), så var för-
hållandet ett liknande i infortis-stavelser. När det slutljudande
i) Efter publicerandet av min första avhandling om brytningen i Ark.
nf. X III hava även Pipping och Sjöros, oberoende av mig, insett, att det
är ändelsevokalens lä n g d , som är bestämmande för att den yngre a-bryt-
ningen uteblir i eta etc. Jmf. Ark. nf. XV, 247 noten 2; XVI, 218 noten 2.
A R K IV F O R N O R D IS K FIL O I.O O I X X X , N T F Ö I J D X X V I. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
