Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beckman: Till VGL:s hist. 53
Grundväsentlig fór min syn på den föreliggande frågan
är den omständigheten, att -o, -u och -i i Yästgötalagarna
icke försvagats. Antager man, att <
e verkligen betecknar ett
försvagat a, en vokal med tunga och läppar i indifferens-
läge, så kommer man att få för västgötskan postulera föl-
jande kroklinjiga utveckling: först hade vi vid litteraturens
begynnelse en försvagningsperiod, då blott den sonoraste vo-
kalen försvagades, medan de mindre sonora bibehöllos. Där-
efter följde en period, då spåren av denna första försvag-
ning fullständigt utplånades. Härpå följde en tredje period,
under vilken försvagning åter inträdde, men denna följde
den rakt motsatta ordningen, nu var det de mindre sonora
vokalerna, som försvagades, medan a skyddades av sin so-
noritet. Denna sistnämnda period kan bestämmas till slutet
av medeltiden, ty redan Skara stifts kyrkliga jordebok av
1540 har (vid sidan av nyss citerade Gatw) former som
kyrkies. Man torde erkänna, att denna utveckling a priori är
skäligen osannolik, och det är alltså skäligen osannolikt, att
æ i ändelser med äldre a i Västergötland betecknar 9 1).
Icke heller det närmast liggande antagandet, att œ skulle
vara identiskt med språkets övriga #-ljud, vill låta sig ge-
nomföra. Noreen framhåller nämligen, Aschw. Gr., § 147,
att ursprungligt <
b i atona och trycksvagt sammansättningsled
får en annan utveckling, än som (samtidigt) träffar det ge-
nom vokalharmoni, resp. vokalbalans uppkomna. Vad be-
träffar de dialekter, inom vilkas äldre urkunder vokalharmoni
skulle kunna iakttagas, så har ju -a regelbundet återställts,
*) Att (B betecknar en vokal i indifferensläge 9, antages av Hultman
Hälsingel. § 84 uttryckligen for hans urkund. Motsättningen är emellertid
blott skenbar. HL har gällt för ett område, inom vilket långtgående för-
svagningar, ja, bortfall av ändelsevokaler inträtt. Under sådana förhållanden
är man naturligtvis fullt berättigad att för hans, för övrigt yngre, urkund
räkna med möjligheten, att en dylik försvagning befann sig i sin begynnelse.
I Västergötland var -a enrådande vid ISOO-talets slut, att döma av en serie
diplom, som jag har under tryckning i Västergötlands fornminnesfören:s
Tidskr. (1915).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
