Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Beckman: Till VGL:s hist.
medan ursprungligt, jag vore frestad säga verkligt <
b1i svag-
ton övergått till e.
Härav synes mig framgå, att åtminstone det æ, som
konstaterats såsom följd av vokalharmoni, icke kan vara
identiskt med i språket för övrigt förekommande #-ljud *).
Då det icke heller kan vara 2, så återstår väl blott möjlig-
heten, att det varit ett mellanting mellan a och ä.
Därefter skall jag upptaga frågan, vad a-typen kan be-
tyda. Härvid bör man erinra sig, att för en naiv fonetisk
uppfattning bokstavsnam net alltid spelar en mycket vä-
sentlig roll. Exempel härpå ha vi som bekant redan under
runperioden. Då namnet på den gamla awsws-runan i språ-
kets utveckling fick en form, som började på o, så antog
runan även ljudvärdet o. På samma sätt resoneras ännu
den dag i dag i Stockholm, då folk utan språkstudier talar
om bokstaven ä. Som namn på denna bokstav använda
stockholmarna det ljud, som hos dem förekommer framför
r, t. ex. i här och kär, Lyttkens-Wulff æ. Då en känd
nordisk språkman antog namnformen Lä/fler, så hörde man
stockholmare undra, om han verkligen ville uttala L&ffler 2).
Och under provkandidaters lektioner har jag upplevat ganska
lustiga episoder, då en provkandidat från Yästergötland, Skåne
eller en ort med liknande uttal av e och ä sökt för sin
klass reda dithörande förhållanden, därvid han och klassen
inte kunnat komma i kontakt, emedan de menat alldeles
olika saker med sitt ä.
Yokalerna i det latinska alfabetet ha ju icke andra
namn än vokalen själv, uttalad fristående. Äldre belägg
*) JEtörande vokalbalansen står det ju något annorlunda. Denna lever
kvar i dialekter i olika former : å : a ; a : ce o. s. v.
3) En liknande tankegång kan nog även spåras hos verkliga språkmän
av rang. Danell har (Xenia Lidéniana, s. 50) funnit det "lustigt nog”, att
Hof betecknar a i hatt som "obscurum”, och från nutida fonetisk synpunkt
är det egendomligt. Men H of har säkerligen med ”a clarum” icke menat
något annat än det a, som kommer fram, då man "stavar och lägger ihop”
m. a. o. det, som utgör bokstavsnamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
