Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Masugnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bälgarne och maskineriet, som sätter dessa i gång;
här och där sågs en slägga, och mot väggarne lutade
sig längre och kortare järnspett. På en bänk sutto
tvenne män, av vilka den ene sjöng, och över
sångarens huvud hängde, fastspikad på väggen, en
lampa, som spridde ett ganska sömnigt och otillräckligt
sken. Sångaren var en medelålders man, sotig och klädd
i skinn likasom de andra; de ord han sjöng, då djäknarne
inträdde, voro följande:
»Trolösa flicka, du har en fager hy,
men du har ock ett ostadigt sinn’;
ditt hjärta vill jag likna vid en vinddriven sky,
som far hela världen omkring.»
– Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den l
ånge, som var ingen annan än masmästaren Sven, jag gitter
icke höra den.
– Nå, jag kan väl tiga, eftersom du så vill, svarade
Pelle Larsson, helst som jag ser, att du har två herrar
med dig, och de tycka väl inte om enfaldiga bondvisor,
kan jag tro.
– Å, fortsätt han med sin visa, sade Adolf, vi höra gärna på.
– Men jag gör det icke, sade masmästaren Sven. Pelle gör
aldrig annat än sjunger ovett och lögn om töserna, om
deras trolöshet och sådant snack... Jag gitter icke höra det.
– Nej, månntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en fästmö,
tror han alla flickor om gott.
– Håll munnen! sade Sven.
– Bevars väl, jag tiger, masmästare, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
